Vem ska få sätta betyg och på vem? Hur bör relationen mellan ämnesbehörighet och lärarlegitimation se ut? Frågorna har diskuterats länge, långt innan lärarlegitimationen infördes med den nya skollagen 2011. Att läraryrket behövde professionaliseras och kvalitetssäkras, råder det i dag stor enighet om.
Att vara lärare är ju minst lika viktigt och ansvarsfullt som att vara läkare eller psykolog, för att nämna två av andra legitimationsyrken.
Men en nyckelfråga kvarstår: Hur ska lärarlegitimationen ska utformas och tillämpas i dag? Här går det lätt att peka på vissa brister i dagens system. I dag kan en legitimerad lärare sätta betyg inom andra ämnen än dem hen har utbildat sig inom eller har undervisat i. Grundantagandet bakom det är att läraren besitter sådan generell lärarkompetens att detta är möjligt.
Det spelar alltså ingen egentlig roll att en kemilärare går in och sätter betyg i franska eller vice versa.
Ännu mer problematiskt kan detta bli om en viss skola vill spara in på pengar och personal genom att låta en viss legitimerad lärare täcka upp för många andra olegitimerade lärare genom att signera deras betygskatalog.
Självklart är dessa exempel dragna till sin spets och förmodligen ganska ovanliga, men likafullt är de möjliga, vilket måste tas på fullt allvar. Ett allvar som blir ännu spetsigare om vi ser till behoven av att den svenska skolan bör förbättras ytterligare utifrån de senaste decenniernas fallande PISA-resultat och den allt större lärarbristen.
Men vad ska man då göra? Hur kan en bättre utformning och tillämpning av lärarlegitimationen se ut?
För det första bör vi släppa tanken på att lärarlegitimation automatiskt ger rätt att betygssätta i alla andra ämnen.
Även ämnesbehörighet och ämneskompetens måste vägas in. Det är ett första steg. Därefter bör vi diskutera och sedan precisera vilken kompetens en viss typ av lärarlegitimation bör gälla. Låt oss återkomma till exemplet ovan, där en kemilärare betygsätter elever i franska. Här bör man tänka om och exempelvis göra så att franskläraren snarare kan sätta betyg i närliggande romanska språk, som italienska och spanska, men inte det naturvetenskapliga ämnet kemi. En annan variant kan vara att franskläraren vid behov sätter betyg i andra moderna språk, men även också i engelska samt möjligen i svenska och SVA. Här finns ju en ganska stor didaktisk överenstämmelse, som gör att fransklärare lätt kan sätta sig i andra språks ämnestänkande och kursplaner. Därtill finns ofta en didaktisk samsyn som kan användas i interkollegial diskussion, samarbete och sambedömning.
Det är dags för en förnyad och fördjupad diskussion om hur lärarlegitimationen ska utformas och tillämpas.
Detta kan bli ännu en viktig faktor i den pågående skolutvecklingen och vägen mot rättssäker bedömning som sedan några år tillbaka har pågått. Detta kan också höja läraryrkets status ytterligare genom att öka tilltron till lärarens professionella bedömning och betygssättning, något som såväl skolan som det övriga samhället är i stort behov av.
Erik Cardelús, lektor i språkdidaktik vid Stockholms universitet