I en debattartikel i UNT den 14 maj menar författarna att Strålsäkerhetsmyndigheten och Mark- och miljödomstolen bör säga nej till SKB:s ansökan om att bygga ett slutförvar för använt kärnbränsle i Forsmark. Detta då man anser att konceptet djupa borrhål bör undersökas ytterligare liksom kapseln i vilken det använda bränslet ska förvaras.
SKB:s metod innebär att man bygger ett förvar på cirka 500 meters djup i det svenska urberget. Vi placerar det använda bränslet i segjärnsinsatser i täta kopparkapslar och omger dem med skyddande bentonitlera. Metoden är ett resultat om omfattande forskning under drygt 30 års tid och har utvecklats till en internationell förebild.
Konceptet djupa borrhål innebär att man istället borrar en mängd deponeringshål till flera kilometers djup i berget. Vi har i våra alternativstudier gjort omfattande undersökningar av även detta koncept, men det har visat sig att det innehåller så stora säkerhetsmässiga svagheter att vidare utveckling inte varit motiverad. Miljön på flera kilometers djup är aggressiv med hög salthalt, hög temperatur, högt tryck osv. Detta leder till att kärnbränslet inom relativt kort tid skulle komma i direktkontakt med grundvattnet, vilket innebär att berget blir den enda skyddsbarriären. Det finns dessutom risk för att kapslar fastnar på fel djup och/eller skadas i samband med deponeringen.
Sammantaget innebär detta att konceptet djupa borrhål inte uppfyller de krav på kontrollerbarhet, reparerbarhet och strålsäkerhet som ställs på kärnteknisk verksamhet.
När det gäller utvecklingen kring djupa borrhål i USA som nämns i debattartikeln måste man komma ihåg att situationen i USA är väldigt olik den i Sverige. Man har flera olika typer av kärnavfall, bland annat militärt avfall. Nu planeras omfattande fälttester innan man tar ställning till djupa borrhål i USA. Det finns fortfarande många olösta frågor, men djupa borrhål skulle kunna bli aktuellt för vissa avfallstyper i mindre mängder. Men när det gäller använt kärnbränsle är dock huvudspåret ett förvar som liknar det som SKB ansökt om att få bygga i Forsmark.
Författarna anser också att det finns frågetecken kring kopparkapseln. Korrosion nämns som en fråga där man tycker att mer borde göras. SKB har lyssnat på de synpunkter som har förts fram och exempelvis låtit Ångströmlaboratoriet vid Uppsala Universitet genomföra försök när det gäller korrosion i rent syrgasfritt vatten. Resultaten från de försöken visar att det inte finns någon sådan process av betydelse för säkerheten i slutförvaret. Försöken i Uppsala har stärkt uppfattningen att det finns ett omfattande vetenskapligt och empiriskt stöd för att koppar är motståndskraftigt mot korrosion i rent, syrgasfritt vatten som finns på 500 meters djup i urberget.
SKB:s metod har i sin helhet granskats av en internationell oberoende granskningsgrupp som gav SKB:s säkerhetsanalys högsta betyg. Metoden har även godkänts av STUK som är Finlands motsvarighet till Strålsäkerhetsmyndigheten. Den finska regeringen har också gett klartecken till bygget av det finska slutförvaret enligt den svenska metoden.
I den pågående tillståndsprocessen är det nu upp till myndigheter, kommuner och regering att granska vårt arbete och besluta om vi får gå vidare i Sverige.
Anna Porelius
Kommunikationschef
Svensk Kärnbränslehantering (SKB)