Det hör väl till sakens natur att jag som pensionerad jägmästare ägnar en del av de långa skogspromenaderna tillsammans med min labrador att fundera över skogliga spörsmål. Häromdagen kom tankarna in på svenska skogsvårdslagar och hur en ny skogsvårdslag skulle kunna se ut.
Vårt land har en lång tradition vad gäller skogsvårdslagar. Den första kom 1903 och den nu gällande 1993.
De skogsvårdslagar vi haft har tydligt speglat olika epokers utmaningar eller politiska ambitioner. 1903 års lag fokuserade på skyldigheten att anlägga ny skog efter avverkning, angeläget med tanke på de stora arealer som avverkats utan medveten återbeskogning. 1948 års lag lyfte in vikten av att inte avverka skog som växer bra och alltså bidrar till samhällsnytta. Under mellantiden hade vi inrättat Riksskogstaxeringen vilket innebär att vi från 1920-talet har en obruten kedja med skoglig statistik från hela Sverige vilket gjort att vi kunnat fatta kloka beslut. 1979 års lag speglade den tidens tro att staten med detaljstyrning och avgifter/bidrag kunde styra bättre än individen. 1993 kom vår nuvarande skogsvårdslag som innebar att de båda målen produktion och miljö gavs samma tyngd. Två vågskålar som på ett rimligt skall balansera varandra.
Vår nuvarande skogsvårdslag kom året efter Riokonferensen och återspeglar i hög grad dess intentioner.
Vid den tidpunkten arbetade jag i Tanzania och minns att vi skickade ett par delegater till Rio.
Frågan är vad som hänt under det kvartsekel som gått sedan 1993. Jordens befolkning uppgick 1993 till knappt 5,3 miljarder. Om några få år passerar vi 8 miljarder. I Sverige har befolkningen ökat från 8,7 till 10 miljoner. Enligt SCB har Sverige den högsta urbaniseringstakten i Europa.
Dessutom har frågan om klimatförändringar, som i allra högsta grad är en social dimension, seglat upp som vårt kanske största hot. Även om jag tycker skogstillståndet i Sverige är gott så fortsätter avskogningen runtom i världen.
Vår ambition om produktion och miljö som likställda mål har tyvärr inte smittat av sig. Växande befolkning blir i förlängningen ett hot mot miljön.
Vi har efter 1993 sett stormen Gudrun – och nu senast Alfrida – och vi har upplevt branden i Västmanland, liksom årets många bränder. Även i Sverige, detta blöta land, har vi tvingats konstatera sjunkande grundvattennivåer och torka.
Vi har jätteutmaningar när det gäller integrationen av våra nyanlända. Inte så att det är i skogen de enkla instegsjobben finns, annat än i mindre grad, men vår relation till skogen är en viktig del av vår historia och kultur. I alla dessa sociala dimensioner spelar skogen en livsavgörande roll men de nämns knappt i vår nuvarande skogsvårdslag.
Det är faktiskt så märkligt att när vi diskuterar den produktiva skogens kapacitet att binda kol så tenderar det att bli ett industrins särintresse som hamnar i produktionsvågskålen när det, med mitt lekmannaperspektiv, är vår största utmaning i miljövågskålen.
I regeringens proposition 1992/93:326 till vår nuvarande skogsvårdslag står att läsa:
Miljömålet: Skogsmarkens naturgivna produktionsförmåga ska bevaras. En biologisk mångfald och genetisk variation i skogen ska säkras. Skogen ska brukas så att växt- och djurarter som naturligt hör hemma i skogen ges förutsättningar att fortleva under naturliga betingelser och i livskraftiga bestånd. Hotade arter och naturtyper ska skyddas. Skogens kulturmiljövärden samt dess estetiska och sociala värden ska värnas.
Produktionsmålet: Skogen och skogsmarken ska utnyttjas effektivt och ansvarsfullt så att den ger en uthålligt god avkastning. Skogsproduktionens inriktning ska ge handlingsfrihet i fråga om användningen av vad skogen producerar.
Skogens sociala värden skall alltså värnas. Det är allt som står.
Vad menas då med skogens sociala värden?
Skogsstyrelsen (2013) har definierat skogens sociala värden som de värden som skapas av människans upplevelser av skogen:
– hälsa, välbefinnande och en god livsmiljö
fritidsupplevelser, friluftsliv och turism
– upplevelsevärden och sociala naturkvaliteter
estetiska värden
– pedagogik och kunskap om skog och miljö
lek, samvaro och sociala relationer
– intellektuell och andlig inspiration
– identitet och kulturarv.
Det är inget fel på definitionen, men jag anser att skogens sociala värden är betydligt tyngre. Definitionen speglar ett välfärdssamhälle som inte riktigt behövt fundera över tillståndet i världen.
Men vad landade då min skogspromenad i? Jo, den nuvarande lagstiftningen fungerar i allt väsentligt bra. Skogsbruket och skogsindustrin fortsätter att vara vår viktigaste nettoexportör och en förutsättning för att hela Sverige skall leva. Man får ihop det virke man behöver och miljöorganisationerna har lagom mycket konflikter för att medlemmen skall fortsätta betala sin medlemsavgift. Så det kanske är en tokig idé att störa ett harmoniskt system. Men om någon ändå skulle komma på idén att skapa en ny skogsvårdslag är jag ganska säker på att en sådan lag år 2019 skulle ha sett annorlunda ut. Där klimatproblematiken med torka, vattenhushållning och bränder skulle få en helt annat politisk tyngd.
Men också skogens förmåga att ge oss stabilitet och trygghet för att orka hantera den populism som omger oss.
Men kan man skapa balans mellan fler än två vågskålar?