Skillnaderna mellan skolornas resultat har nästan fördubblats sedan år 2000, enligt Skolverkets senaste rapport. Detta trots att samtliga partier vill ge alla elever en bra skola. Men bästa vägen till den bra skolan finns det skilda meningar om. En väg är att skolorna får konkurrera om eleverna.
Då förbättrar sig alla skolor, för att locka till sig elever, och dåliga skolor slås ut. Ja, så fungerar det som bäst på den fria marknaden och då kan vi skörda frukterna av ständiga förbättringar. Denna filosofi, att vägen till en bra och effektiv skola går via konkurrens, vägledde alliansen när de styrde över Uppsalas skolor fram till 2014.
Jag påstår att det var en felaktig väg och att barnen på förlorarskolorna fick betala priset. Med sitt agerande framstod alliansen som likgiltig inför en del barns skolgång.
Här är tre exempel på hur fel det blev när alliansen skärpte konkurrensen genom att gynna framgångsrika skolor och missgynna de med sämst förutsättningar. Problemet är inte att själva skolorna drabbas. Problemet är att barnen på dessa skolor drabbas, just de barn som är mest beroende av en bra skola för att lyckas.
1. Alliansen motsatte sig att den kommunala skolan förde resurser till de skolor som bäst behövde dem. Kommunen fördelar resurser till den kommunala huvudmannen och till de fristående huvudmännen.
Antalet elever och skolornas socioekonomiska sammansättning styr fördelningen. Sedan ska huvudmännen fördela resurserna till sina respektive skolor med hänsyn bland annat till att skolorna har olika kostnader för lokaler och att den socioekonomiska modellen ibland överskattar eller underskattar behov.
Den hänsynen tog den kommunala skolan, och det innebar exempelvis att en skola som hade gynnats på ett orimligt sätt av den socioekonomiska modellen fick ge ifrån sig en miljon kronor, att kommunala skolor med hög lokalkostnad fick mer pengar än de med låg, och slutligen att skolor som genom elevtapp fått orimliga besparingskrav, fick dessa dämpade.
(Saknas fem elever i en klass försvinner en halv miljon i intäkt, samtidigt är motsvarande kostnad svår att ta bort utan att försämra kvaliteten.)
Men denna rättvisa ogillade alliansen, som motsatte sig att hänsyn skulle tas till kostnader som skolorna svårligen kunde påverka.
Om den avsedda politiken fått verka fullt ut, hade till exempel den nybyggda skolan tvingats finansiera lokalkostnaderna enbart med elevpengen och då saknat pengar till lärare. Men även i en nybyggd skola behövs tillräckligt med klasslärare och speciallärare.
2. Alliansen var lyhörd för de resursstarkas skolor men inte för skolor med stora behov. Skolornas intäkter kan förändras på två sätt, genom att antal elever förändras eller genom att den socioekonomiska ersättningen förändras för att elevsammansättningen förändras. Skolor med resursstarka elever är attraktiva och är därför nästan alltid fyllda.
Så den enda förändring de kan drabbas av är att elevgruppen blir ännu mer resursstark och att den socioekonomiska ersättningen därmed blir lägre. Den ekonomiska förlusten när elevsammansättningen blev mer gynnsam avhjälpte alliansen genom att frysa den socioekonomiska ersättningen, så att den inte förändrades varje år. Och visst är det bra med stabilitet och förutsägbarhet om intäkterna, men det skedde till priset av att de skolor som fick ett mer krävande uppdrag, inte kompenserades för detta
Till exempel förlorade en av ytterområdesskolorna fler elever när kommunen började bekosta busskortet för alla som ville byta skola.
Elever som tidigare åkt från närbelägna, resursstarka bostadsområden till denna skola åkte i stället in mot stan. Skolan förlorade elever samtidigt som den fick en mer krävande elevsammansättning. När den socioekonomiska ersättningen frystes på 2010 års nivå kompenserades inte skolan för de ökade behoven.
Ytterligare två lärare hade skolan kunnat ha om ersättningen hade anpassats till det aktuella behovet.
Dessutom tvingades skolan till stora personalneddragningar för att de fick färre elever. Skolan omtalades som dålig eftersom många elever valde bort den. Att villkoren gjorts ekonomiskt orimliga så att de inte kunde ha kvar de lärare som eleverna behövde, var inget som tycktes bekymra de politiskt ansvariga.
3. Alliansen bytte ut en träffsäker modell mot en som missgynnade de mest behövande skolorna.Uppsala var en av de första kommunerna att inför en mer välgrundad socioekonomisk resursfördelningsmodell 2005, en modell som Skolinspektionen lyft fram som ett gott exempel. Men 2013 valde alliansen att byta ut den mot en modell som försämrade för de mest behövande skolorna.
Ytterområdesskolor förlorade pengar och därmed lärare, medan en av de vinstsyftande skolorna gynnades med en miljon kronor.
Alliansen handlade inte av illvilja, de trodde på konkurrens mellan skolor och att om bara varje skola gjorde ett bra jobb så kunde de klara sig inom tilldelad skolpeng. Konkurrens i en mild form kan få skolorna att sporras av andras framgångar.
Men dagens system med skolmarknad innebär i stället orimliga villkor för vissa skolor och därmed ökade skillnader mellan skolorna. Skolmarknaden finns så länge som riksdagen tillåter fri etableringsrätt, vinstsyftande skolor och en skolpeng som är mycket fördelaktig för de vinstsyftande skolorna.
Men kommunen kan välja att aktivt arbeta mot olikvärdigheten mellan skolorna eller att spä på den. Ska alla barn som växer upp i Uppsala få gå i en bra skola kan vi inte förlita oss på konkurrensen utan tvärtom måste vi aktivt arbeta mot den olikvärdighet som den skapar.
Nuvarande styre har inte skapat en likvärdig skola, men de har åtminstone återgått till socioekonomisk modell som mer träffsäkert fångar in skillnaderna i behov skolorna emellan.
De låter den socioekonomiska ersättningen bygga på aktuella uppgifter och låter den kommunala skolan ta hänsyn till faktiska lokalkostnader.
Är alliansen kommande mandatperiod beredd att släppa tron på konkurrens mellan skolor och i stället bedriva en skolpolitik som gagnar alla Uppsalas barn och unga?
Boel Vallgårda
Tidigare tjänsteperson i Uppsala kommun