”Proletären” Wilhelm Engström har sagt sina slutord över sin professorskarriär. En dyster läsning. Han ondgör sig över mycket, inte minst och inte för första gången över administrationen vid universitetet.
Wilhelm Engström och jag har arbetat ungefär lika länge vid SLU. Han som professor och jag som ”diversehandlare”.
Min bild är att SLU och andra universitet har utvecklats på ett fantastiskt sätt under den tid som han beskriver.
Inte minst har man lärt sig att räkna pengar och hålla reda på dem på ett helt annat sätt än som var fallet i början av 1990-talet. Man skulle nog kunna säga att det ekonomiska läget då var i hög grad infallsstyrt och till stora delar rent katastrofalt. Forskningsprojekt kunde vara gravt underfinansierade. Därav den helt nödvändiga ekonomiska skärseld inom högskolan som inte minst SLU tvingades genomgå.
Ett annat område som har blivit avsevärt bättre med tiden är professorers förmåga att inse att de har samma skyldigheter som andra anställda.
Men lätt har det inte alla gånger varit. Här ska på en gång sägas att det absoluta flertalet professorer inte har haft minsta problem med detta, men förvånansvärt många har ändå under den tid jag kan överblicka haft påtagliga svårigheter att förstå att man inte är på universitetet enbart för sin egen skull utan även för studenternas, att man inte ska lägga sin huvudsemester i september, att externa forskningsanslag inte är privata pengar som kan tas in på egna konton, att man inte ska inleda intima relationer med de doktorander man handleder, att man inte kan ingå avtal för universitetets räkning hur som helst om vad som helst, att man inte bör använda sin professorstitel när man bedriver new-age verksamhet, att forskningsdata inte är privat egendom, att man inte ska plagiera sina doktorander, att man inte ska hindra sina doktorander från att ta examen, med mera.
Även vi ”diversehandlare” kan alltså vara nog så bombarderade av fullständigt onödigt arbete. Men nån måste ta hand om också den bråten.
Ett modernt universitet måste ha en modern administration. Så enkelt är det. Vi kan inte gå tillbaka till 1900-talets mitt.
Det är alltjämt så att professorer och andra akademiker har synnerligen stor frihet i sina anställningar. Jag är övertygad om att Wilhelm Engströms efterkommande professorskollegor, i gott samarbete med universitetets administration, kommer att åstadkomma utmärkt forskning och undervisning och försvara Uppsalas plats på den akademiska världskartan.
Lennart Jonsson, chefsjurist, SLU