Flickornas röster i #Metoo-kampanjens skolupprop #Tystiklassen ljuder hjärtskärande så att det gör ont. Småpåvesexismen i skolan skär genom innerstad till förort och från förskola till gymnasium.
Alla ni som plötsligt är så upprörda – har ni levt under en sten hittills i era liv? Har ni aldrig lyssnat på era döttrars, systrars, väninnors eller mammors upplevelser från skoltiden eller har berättelserna aldrig nått er på grund av den evigt pågående tystnadskulturen? Den som lär flickor att redan i förskolan även för sig själva bagatellisera kränkande upplevelser eller förtränga dem raskt ur minnet.
Har ni inte hört om grävskopeleken på lågstadiet, där småflickor omringas och hålls fast liggande på marken samtidigt som 7 till 8-åriga killar gräver i deras underliv med handen likt en grävskopa? Har ni aldrig lyssnat på mellanstadietjejer som vittnar om att bli jagade, skrämda och fasthållna eller högstadieflickor som berättar om hur jämnåriga pojkar pressar linjaler hårt mot flickornas kön?
Alla dessa kampanjer är uppenbarligen ögonöppnande vrål för vissa, men också för många kvinnor förträngda minnen, olustiga upplevelser eller viktiga påminnelser om det nästan alla flickor varit med om. Och om de känslor detta medför inom en. Rädslan för att utsättas för sexuella trakasserier och förnedring. Skammen när det hänt. Det eviga parerandet för att undvika att det händer. Händelser få vågat, orkat eller velat att prata om. För att skydda sig själv eller någon annan.
I lågstadiet var jag ofta rädd för att vissa pojkar i klassen skulle utsätta en för våld. På mellanstadiet i skolan när jag var barn fick flickorna höra: ”Ja, men killarna gör ju bara så för att de tycker om er” när de jagade och försökte dra ner byxorna. Jag bar ett skärp så hårt snört i midjan att det var svårt att andas.
På högstadiets praktikplats på Posten roade sig 50-åriga brevbärare vid sorteringen med att detaljerat beskriva samlag och ”knullbara” kvinnor. Jag 15 år gammal stängde av öronen och sökte inte sommarjobb där.
Utifrån #Metoo #Tystiklassen kan vi agera:
1. Vissa pojkars sexism mot flickor börjar i tidig ålder och pågår genom hela livet. Då måste vi också nå barnen i ung ålder för att bryta destruktiva könsroller. Ända sedan jag kom in i riksdagen 2002 har jag motionerat om att vi borde ha obligatoriska jämställdhetsplaner i förskolan. Det står i skolplanen att förskolor ska arbeta med jämställdhet, men detta slarvas med på många håll. Varje förskola och skola måste bättre redovisa vad de gör.
2. Det måste också fritt och utan skygglappar – och utan anklagas för att vara moralist, fundamentalist eller religionsmotståndare – gå att diskutera alltifrån reklam, kultur, pornografi och religion till traditioner och hur detta påverkar pojkars syn på flickor och flickors förväntningar på sig själva.
3. Flickors upplevelser har ofta förminskats, förtalats och förlöjligats utan att föräldrar, skolpersonal och samhället reagerat skarpt. Inför en verklig nolltolerans, där småpåvar som kränker flickor ska tvingas byta skola och lättare stängas av. Sätt offrets rörelsefrihet och trygghet i centrum och inte förövarens.
#Tystiklassen kan bli förändringen. Flickor ska inte behöva höra att pojkarna bara är ”busiga” när de i själva verket är småpåvar till sexister som tar sig friheten att kränka flickors kroppar, integritet och frihet. Skåpa ut ”Boys will be boys”-mentaliteten en gång för alla.
Först då kan den ansvarsfulla jämställda mannen som behandlar kvinnor med respekt bli norm.
Birgitta Ohlsson
Riksdagsledamot (L)