Debatt: Slutförvaret måste byggas snarast möjligt

Debatten om kärnenergins vara eller icke vara och dess miljöpåverkan och omhändertagande av utbränt kärnbränsle som säkert förvar i tusentals år har följt med mig sen 70-talet. Många etiska frågor har stått i centrum, man trodde att tekniken skulle klara av problemen. Då fastställdes också kravet att inkapsling skulle hålla i 100 000 år. Frågor som ingen tänkt på under dessa 50 år har dykt upp, inte minst vår framtida miljö.

Kommer våra samhällen att klara olika faser i den planetariska miljöförsämringen? Finns det risk att olika samhällen, stater rentav, kan komma att kollapsa och inte kan hålla det långsiktiga åtagande som slutförvaret innebär? Är vi helt säkra på att det Sverige som vi känner till i dag finns om 50 år? Hur blir det om 100 år när de sista behållarna ska ner i underjorden? Finns då det kunskaper, ledningsförmåga, arbetskraft och finansiering att tillgå?

Därför vill jag hävda att det är långt viktigare att vi börjar städa undan det utbrända kärnavfallet så snart som möjligt, även om slutförvarsmetoden kan ha mindre brister. Jag skulle önska att många andra länder världen över som också producerar kärnavfall, men ännu inte börjat med säkert slutförvar, snarast tar sitt ansvar och börja med detta viktiga arbete.

Vad grundas detta oväntade framtidsscenario på? Svaret finns in en fråga som ställdes på 50-talet av fysikern E Fermi: Var finns de alla? Han menade att med så många stjärnor med medföljande planeter i galaxen, så borde det myllra av intelligent liv lite varstans. Vi borde ha fått kontakt med åtminstone några.

Modern rymdforskning visar att det bara i vår galax sannolikt finns 300 miljoner lämpliga solar, som vår, med planeter på vilka liv kunnat uppstå. En bråkdel av dessa hyser rentav varelser som förhoppningsvis är i stånd att konstruera radioteleskop, kanske företa långa rymdresor till sina galaktiska grannar. Men, det är tyst, inga besök, inga signaler.

Den viktiga fråga som gäller nog allt liv i universum, som kan bli intelligent, är om det finns olika flaskhalsar som måste passeras. Livet på Jorden har under 4 miljarder år passerat ett antal rejäla hinder. Vi är med andra arter än så länge lyckliga överlevare. Fast, stora naturliga förintelser kommer att drabba jorden också framöver, utan att vi kan göra något.

Samma konstaterande gäller alla andra om de kommit så långt. Beror frånvaro av tecken på liv i Vintergatan, åtminstone hittills, på att en förintande flaskhals ligger framför olika civilisationer, innan de uppnått möjligheten att konversera med rymdfrämlingar?

Forskare har likaså ställt en annan intrikat och gäckande fråga, hur länge kan en civilisation överleva, innan den tinnar bort av olika anledningar? Svaren skiftar, det kan röra sig om allt från århundraden till årtusenden.

Jag lånar ett citat ur Dagens Nyheter som nyligen intervjuat Anna Breman, vice Riksbankschef: ”Det har funnits ett synsätt inom hela nationalekonomin att klimatförändringarna är någonting som kommer hända på lång sikt, men man ser nu att det är risker som kommer allt närmare och som kommer påverka den ekonomiska utvecklingen, säger hon och tillägger att utvecklingen går fort.”

Därför menar jag att beslutsfattare redan nu måste kalkylera för påtagliga risker, bland annat att våra samhällen inte kommer att överleva så länge som vi slentrianmässigt antagit. Därför bör man snarast starta med slutförvaret av utbränt kärnbränsle, trots mindre oklarheter. Kravet på 100 000 års förvarssäkerhet borde också omförhandlas, 20 000 år räcker antagligen. 

Så jag uppmanar regeringen att snarast besluta att slutförvaret ska börja bygga.