Pavlos Cavelier Bizas från SSU Uppland efterlyser fakta om i debatten om kapitalinkomster (UNT Debatt, 14/6). Det är bra, och behövs uppenbarligen. Att Sverige är ett av de länder där klyftorna växt snabbast de senaste åren stämmer förvisso, men det säger inte så mycket.
Sverige har nämligen fortfarande bland de minsta klyftorna i världen, varför mycket små reella förändringar innebär stor procentuell förändring. En delförklaring till förändringen är de senaste årens omfattande invandring. Höga trösklar till arbetsmarknaden innebär stor arbetslöshet bland nyanlända vilket i sin tur bidrar till ökade klyftor.
En annan förklaring är att kapitalinkomsterna ökar. Det beror i sin tur till stor del på att fastighetspriserna har ökat kraftigt under de senaste årens högkonjunktur. Det innebär att många som säljer sin bostad – inte minst de som ägt sitt hus eller sin lägenhet under längre tid – ett enstaka år gör en bra vinst för att nästa år ha samma inkomst som tidigare. Om det är ett problem för SSU så må det vara hänt, men det innebär knappast att samhället slits isär.
Ytterligare en orsak till ökande klyftor är att avskaffandet av förmögenhetsskatten samt arvs- och gåvoskatten innebär att kapital stannar i Sverige. Under 70- och 80-talen flydde industrialister Sverige då företagen riskerade att gå under på grund av de höga skatterna. Därför avskaffades klokt nog dessa skatter av den socialdemokratiske statsministern Göran Persson.
Visst bidrar det till ökade klyftor när företagsledare med stora förmögenheter stannar i Sverige istället för att flytta utomlands. Samtidigt gör det också hela Sverige rikare, då de rikaste bidrar med stora skatteinbetalningar när de stannar. Men vill man stirra sig blind på procentuella skillnader är det givetvis bra att Tetra Pak-grundarna i familjen Rausing betalar skatt i Storbritannien istället för i Sverige.
Att små klyftor skulle vara bra för tillväxten och att detta är en åsikt som omfattas av ”alla seriösa” ekonomer är ett minst sagt djärvt påstående. De två rapporter – en från OECD och en från IMF – som jag antar att Bizas hänvisar till har fått omfattande kritik från forskningshåll.
En viktig anledning är att resultaten framställts som generellt applicerbara trots att annan forskning visar att relationen varierar beroende på landspecifika förhållanden. Det är exempelvis en väsentlig skillad på hur klyftor påverkar tillväxten i ett rikt demokratiskt land med små klyftor jämfört med ett fattigt, odemokratiskt dito med stora klyftor.
I en studie av ägarskatter och tillväxt som analyserar påståendet om ett negativt samband mellan ekonomisk ojämlikhet och tillväxt konstateras att så förvisso är fallet för länder med låg per capita inkomst, men att sambandet är positivt för länder med inkomster per capita över 15 000 dollar per år.
Sveriges inkomst per capita är mer än tre gånger så hög. Liknande slutsatser har också dragits i en rapport från European Network for Ecomomic and Fiscal Policy Research från maj förra året.
Däremot inte sagt att det inte finns stora problem med klyftor i Sverige. Främst finns problem i klyftan mellan de som har jobb och de som inte har det. Men för att råda bot på detta behövs fler arbetstillfällen och därför lägre skatter på arbete, företag och investeringar – inte motsatsen.