I den aktuella debatten om lägre ingångslöner finns ett faktum som inte tillräckligt lyfts fram. Sverige har redan nu extremt låga ”ingångslöner” genom de statliga ersättningarna till arbetslösa och nyanlända: från 4 500 kronor per månad. En sänkning av ingångslönerna i en normal avtalsrörelse skulle innebära väsentligt högre lön för nyanlända och ungdomar utan jobb och en möjlighet att komma över tröskeln till jobb. Statsfinansiellt skulle det innebära en finansieringsväxling – skatt byts mot lön.
Om ca ett år kommer flertalet av de cirka 160 000 asylsökande som kom till Sverige 2015 att vara klara med SFI och vill komma in på arbetsmarknaden.
Där möts de av den svenska arbetsrätten och kollektivavtal med minimilöner kring 20 000 kronor och med en lönekostnad för företaget på cirka 30 000 kronor. Det är ett hinder för anställning och ett hinder för integration.
I stället får de som hamnar utanför arbetsmarknaden löneliknande ersättningar från staten. Dessa är mycket låga. Statens ”minimilöner” når hundratusentals personer: etableringsersättning till nyanlända, aktivitetsstöd till arbetslösa och försörjningsstöd (socialbidrag) till personer med behov av stöd. Ersättningen för den som är arbetslös och har aktivitetsstöd är cirka 4 500 kronor per månad, för den som är nyanländ och har etableringsersättning, cirka 6 000 kronor, och för den som uppbär försörjningsstöd cirka 8 000 kr.
Antalet personer som får dessa lägsta löner är stort. Kostnaden för aktivitetsstöd beräknas för 2016 till cirka 14 miljarder, etableringsersättning till cirka 7 miljarder och försörjningsstöd ca 10 miljarder kronor. Det är stora och ökande belopp.
Till ökningen hör också en kraftigt expanderande statlig administration av arbetslösheten genom framför allt arbetsförmedlingen, som sedan 2006 gått från cirka 8 000 till för närvarande cirka 13 000 anställda.
Också kommunerna skapar nu egna arbetsförmedlingar som kommer att växa om inget förändras.
Gemensamt för de stora statliga utbetalningarna är att de huvudsakligen är en effekt av en illa fungerande arbetsmarknad med onödiga hinder. Ett sådant hinder är höga ingångslöner.
Vi vet att de höga ingångslönerna på den svenska arbetsmarknaden medför att unga och nyanlända har svårt att få jobb.
Med stor sannolikhet skulle den som i dag får aktivitetsstöd tycka att en lön som är högre än 4 500 kronor är bättre, och flertalet skattebetalare skulle nog uppskatta att människor hade ett jobb som finansierades av ett företag i näringslivet i stället för av skattemedel.
För att lösa ekvationen behövs en ny modell och där näringslivet erbjuder det näringslivet är bra på: jobb. Och där de statliga orimligt låga ersättningarna byts mot rimligt låga löner.
Sverige har 1 000 000 företag varav 300 000 redan har anställda. Detta är det verkliga snabbspåret. Företagen bör ges möjlighet att anställa till en minimilön som är högre än samtliga statliga ”löner”. Redan en minimilön på 12 000 kr är en rejäl vinst för den enskilde, och en möjlighet för företagen. Lönen ska vara tidsbegränsad och målgruppen för lönen bör vara densamma som hos arbetsförmedlingen, det vill säga prioriterade grupper så att skatt byts mot lön, och rekvisitionsblanketter och månadsrapportering byts mot lönebesked.
Effekten blir minskad arbetslöshet, minskat skatteuttag, bättre ekonomi för individerna, en möjlighet för svenska företag att göra en insats och dessutom genereras nya skatteintäkter med nya löntagare.
En poäng är också att de nyanlända blir ”validerade” inför svenska arbetsgivare vilket har ett stort värde.
Tyskland, som har lägst arbetslöshet i EU, har gott om jobb med lägre ingångslöner. Skillnaden i arbetslöslöshet mellan inrikes och utrikes födda i Tyskland var förra året 6,7 procentenheter lägre än i Sverige! Allt fler börjar inse att detta är vägen framåt även för Sverige. För det kan inte vara bättre att nyanlända och arbetslösa lever på bidrag och fastnar i utanförskap i stället för att få ett första jobb med lägre ingångslön, och sedan arbeta sig uppåt i lönetrappan och etablera sig på arbetsmarknaden.
Mikael Persson, vd Academicum
Solveig Zander, riksdagsledamot (C)
Anne Lennartsson, distriktsordförande (C) för Uppsala Län