Sverige är ett av de länder i världen som satsar mest på forskning. Men omvärlden närmar sig. Alliansregeringen höjde därför under sin tid ambitionerna på området både då det gäller fokus på kvalitet och resurser. Satsningarna var rekordhöga och tack vare att det än så länge är alliansens budget som gäller, är det årliga tillskottet till forskning och innovation i år, 8 miljarder kronor, högre än det var 2009. Det motsvarar en ökning på 26 procent.
S/MP-regeringen lovordar ofta den forskningspolitik som alliansen drev och framhåller dessutom ofta hur viktigt det är att forskningspolitiken ska vara långsiktig. Det är därför märkligt att de redan i sin första budgetproposition gör stora förändringar.
För alliansen var det till exempel självklart att stå upp för tidigare utlovade medel för samgåendet mellan Uppsala universitet och nya campus Gotland, liksom att Medelhavsinstituten och svenska språket i utlandet skulle värnas. I dessa fall har S/MP-regeringen backat, men det finns andra områden där de inte har gjort det.
De drog nämligen också ned på de särskilda anslag som aviserats för att universitet och högskolor ska kunna rekrytera framstående forskare, något som fick Vetenskapsrådet att snabbt trycka på stoppknappen för nya ansökningar.
Dessutom valde man att frångå en viktig princip i alliansens forskningspolitik då det gäller att premiera den bästa forskningen.
Systemet infördes redan 2010 och innebar att man lade fast en modell för att omfördela medel till forskning av hög kvalitet, baserat på indikatorerna citeringar och publiceringar samt externa anslag. I fjol var det 2,4 miljarder kronor som låg i omfördelningspotten, men i år 0 kronor.
Detta förvånade mig, varför jag bad Riksdagens utredningstjänst att granska vilka principer regeringen hade använt för att fördela forskningsresurser till universitet och högskolor. Svaret jag fick var att detta hade skett på samma sätt som under alliansregeringens tid.
Men ministern för högre utbildning och forskning, Helene Hellmark Knutsson (S), medger, som svar på en skriftlig fråga, att någon omfördelning baserad på kvalitet inte har gjorts, och hon skyller på tidsbrist.
Det är en pinsam bortförklaring, inte minst med tanke på att modellen redan har varit i bruk i fem år.
Gör omfördelningen då någon skillnad? Ja, för det enskilda lärosätet spelar det naturligtvis roll samtidigt som staten visar att vi vill ha ökat fokus på kvalitet i forskningen.
Tack vare att det är alliansbudgeten som gäller för 2015 rättades också S/MP-regeringens tillkortakommanden till. För Uppsala universitet innebar det ett extra tillskott med 953 000 kronor.
Vetenskaplig framgång är något som kommer hela nationen till del, och det är därför naturligt att ledande forskningsmiljöer med nationell och internationell excellens belönas.
När regeringen nu frångår principen om att premiera den bästa forskningen riskerar det också den viktiga specialisering och profilering som har inletts på våra lärosäten.
Det väcker också många frågor. Vad kommer till exempel att hända med förslagen till nya kvalitetsutvärderingsmodeller som Vetenskapsrådet och Vinnova jobbat fram, och vad är regeringens syn på att premiera samverkan? Ska allt det avfärdas?
I sitt svar påtalar Hellmark Knutsson (S) återigen behovet av långsiktighet och talar om tioåriga forskningsperspektiv där spelreglerna ligger fast oavsett mandatperiod och politisk majoritet.
Visst låter det bra, men det klingar oerhört falskt då S/MP-regeringen nu har visat att de tar sig friheten att ändra i gällande ramverk så fort de får chansen.
Betty Malmberg, riksdagsledamot (M) i utbildningsutskottet