Socialdemokraterna har beslutat att stödja en sänkning av straffåldern. Det innebär i praktiken att barn – ibland så unga som fjorton år – ska kunna frihetsberövas och dömas till fängelse. Det är ett beslut som bryter med partiets grundläggande värderingar, och som riskerar att underminera hela tanken om ett solidariskt samhälle.
På partikongressen i Göteborg togs ett beslut som borde väcka eftertanke och oro. I stället för att tala om skolans resurser, om tilliten till socialtjänsten eller om vikten av förebyggande arbete, valde Socialdemokraternas ledning att ställa sig bakom ett förslag som hämtar sin logik från den hårda högern: att möta unga människors problem med repressiva åtgärder.
Detta är inte vilken omläggning som helst. Det är en ideologisk förskjutning. Den signalerar att partiet nu försöker vinna väljare genom att efterlikna sina motståndare, snarare än genom att stå upp för sin egen linje. Men priset för denna politiska opportunism riskerar att bli högt – inte bara för Socialdemokraterna själva, utan framför allt för de barn som samhället redan har svikit.
De barn det handlar om är inte "brottslingar" i vanlig mening. Det är unga människor som ofta växt upp i fattigdom, med våld, med psykisk ohälsa i hemmet, i bostadsområden där samhällets institutioner sedan länge dragit sig tillbaka. Många av dem har aldrig haft en chans. De behöver stöd, struktur och närvarande vuxna – inte kalla celler, låsta dörrar och ännu en signal om att de inte hör hemma i det här samhället.
Vi vet vad som fungerar: tidiga insatser i förskola och skola, trygga fritidsmiljöer, tillräckliga resurser till socialtjänsten och tillgång till vuxna som orkar stå kvar även när det stormar. Inget av detta är enkelt. Men det är det som krävs om vi menar allvar med att vilja förändra.
Att börja döma barn till fängelse är däremot att ge upp. Det är att säga: vi förmår inte mer. Det är att använda rättsstaten som ett alibi för bristande socialt ansvar.
Socialdemokratin brukade vara en rörelse som trodde på människan. Som byggde samhället med utgångspunkt i att varje barn har rätt till en framtid, oavsett föräldrarnas inkomst eller postnummer. Nu tycks man i stället se barn som ett problem som måste kontrolleras – inte som individer att stötta.
Det är inte bara cyniskt. Det är farligt.
När samhället börjar behandla barn som brottslingar, skapas också en generation som ser sig själva på det sättet. Vi riskerar att forma ett samhälle där unga människor internaliserar bilden av sig själva som farliga, oönskade och utan framtid. Det är ett recept på ännu större social oro.
Det här är inte en tid för tystnad. Det är en tid för fackföreningar, civilsamhälle, skolpersonal, socialarbetare, politiker och alla andra som tror på solidaritet att resa sig upp och säga: Det får vara nog nu.
Sverige behöver inte fler betongväggar. Sverige behöver mer tillit. Fler vuxna i barns liv. Fler möjligheter att välja en annan väg. En politik som bygger människor – inte fängelser.
Att ett arbetareparti nu går i armkrok med extremhögern i synen på barn och straff är inget annat än en skam. Men det kan också bli en väckarklocka.
Om vi inte försvarar solidariteten nu, riskerar vi att förlora en hel generation – inte till kriminalitet, utan till ett samhälle som aldrig trodde på dem.