Uppsalas spårvägsprojekt är fyllt av bristande logik, okunskap och faktaresistens. Att arbetet tjuvstartat väcker etiska frågor. Risktagandet för miljö och ekonomi är oacceptabelt.
Spårvägens sträckning kostar tusentals skyddande träd – i staden, i Ulleråkers unikt gamla tallskog och i Norra Lunsenskogen. Dispenser söks för hotade arter och för anläggning inom vattenskyddszoner med extremt hög känslighet.
Det är orimligt att länsstyrelsen ger omfattande dispenser från de miljölagar som ska skydda oss mot klimatförändringen, förlusten av arter och säkra vårt dricksvatten. Skulderna överlämnas till våra barn när klimatskydd, trygg vattenförsörjning, och biologisk mångfald är borta.
Trots nedskriven befolkningsprognos hävdas att spårväg är nödvändig just här. Trots skada på riksintressen och Uppsalas dricksvattentäkt hävdas att broläget vid Ultuna är det bästa. I vems intresse?
Alla delsträckor och depån för spårvägen är överklagade med starka argument. Men spårvägsbygget är redan igång.Omfattande trädfällning och sprängning kallas för förberedelsearbeten. Varför inväntas inte de juridiska processerna? Varför saknas en plan B?
Erik Pelling (S) är glad och Stefan Hanna (UP) låter honom hållas. Jennie Claesson (L) har dykt upp till stöd och miljökommunalrådet Linda Eskilsson (MP) är tyst om träden, grönskan, klimatet, cinnoberbaggen, skyddsklassade fåglar och om dricksvattnet.
Efter att först ha uttalat insiktsfull kritik har länsstyrelsen tvärvänt i vattenskyddsfrågan. Myndigheten tror nu (utan grund) att Årikets komplicerade geohydrologi kan bemästras. Kvicklera och bottenupptryckning av grundvatten anses nu inte vara något problem. Oron för nya flödesvägar vid de mer än tusen pålarna genom Uppsalaåsens grundvattenmagasin är borta. Nu räcker det att kommunen utlovar täthet och kontrollprogram trots att beprövade metoder saknas. Länsstyrelsens kovändning förvånar.
Pålningen för brostöden ska ske inom vattenskyddszon med extremt hög risk, där det enligt riktlinjer inte får uppföras någon anläggning. Det är allvarligt att göra undantag när åsvattnet är ett riksintresse och reservvattentäkt saknas. Vem litar på att bentonitlera och träkilar tätar när grundvatten står under tryck och kvicklera utsätts för vibrationer? Kvicklera finns på flera ställen. Lerans egenskaper vid brostöden är inte fullt analyserad. Det mesta av åsens komplicerade geohydrologi är inte undersökt.
Att länsstyrelsen nu hänvisar till genomförandefasen för lösningar väcker häpnad. Ett kontrollprogram hjälper inte när tätningslösningar saknas.
När kvicklera störs av vibrationer kan det bli jordskred.
En tung bro med stöd i vår dricksvattentäkt inom zon med extremt hög känslighet kan bli en katastrof. Kommunens dumdristighet förvånar liksom länsstyrelsens tvärvändning i frågan.
Har man glömt skandalen med Hallandsåsens vatten? Har man glömt kvickleran i vägraset i Stenungsund? Klartecken från expertmyndigheten SGU saknas och miljöprövningen är inte klar.
Uppsala spårväg är ett stort infrastrukturprojekt som är sårbart för korruption.
Stora projekt är intressanta för organiserad brottslighet (Ekobrottsmyndighetens lägesbild år 2025). För att bekämpa detta har nu ett Finansiellt Underrättelsecentrum (FUC) inrättats. Kanske behövs bevakning av Uppsala i detta.
Även andra säkerhetsfrågor ska nämnas. Spårvägsbron genom Årike Fyris kan bli ett mål för sabotage vid hybridkrig mot infrastruktur, dricksvatten och kulturella skatter. Årike Fyris är i dag i världsarvsklass inom natur och kultur.
Projektet kan bli förödande för vattenförsörjning, klimatskydd och Uppsalas ekonomi. Att det har startats utan tillstånd väcker frågor. Man kan undra över bevekelsegrunderna. Läget är allvarligt. Vem tar ansvar?