Om Brexit ska lyckas måste medborgarnas intressen komma allra först under de kommande förhandlingarna. Vi får aldrig riskera att Brexit äventyrar freden eller splittrar de familjer som i dag binds samman över nationsgränser.
Samtidigt måste Sverige nu ta chansen att omdefiniera sin roll i ett EU där Storbritannien inte längre kommer att vara en del.
För det första bör vi erkänna de enorma framgångar som EU med Storbritannien faktiskt åstadkommit under dessa 44 år tillsammans i EU. Tillsammans byggde EU upp världens största gemensamma marknad för varor och tjänster. Tillsammans delar vi i EU visionerna för frihandel och internationellt samarbete. Och tillsammans välkomnade vi som medlemmar i den europeiska familjen de nya länderna som skapades när kommunismen i Europa föll på 1990-talet.
Vi måste komma ihåg att varje medborgare, vid sidan om det nationella medborgarskapet, också har ett europeiskt medborgarskap.
Detta medborgarskap bygger på frihet och humanism, vilket i grunden utgör en väsentlig del av den europeiska identiteten. Genom att sätta medborgarna främst kommer vi att värna detta även inför framtiden när Storbritannien och EU går skilda vägar.
Drygt tre miljoner EU-medborgare bor i Storbritannien, och cirka en miljon britter lever i andra EU-länder. I många fall har familjemedlemmarna olika nationella medborgarskap, som riskerar att splittra dem som familjer efter Brexit. Dessa medborgares oro inför framtiden måste prioriteras och deras rättigheter som europeiska medborgare måste respekteras redan nu och under hela förhandlingsprocessen under de kommande åren.
De drabbade EU-medborgare som i dag utnyttjar den fria rörligheten måste få samma rättigheter som i dag, också efter att Storbritannien lämnat EU.
Både britter som är bosatta i ett annat medlemsland, och EU-medborgare som skapat sina liv i Storbritannien måste få fortsätta att leva på samma sätt som tidigare, även efter Brexit. Vi kan inte äventyra människors livssituation eller familjers framtid på grund av deras tidigare val att utnyttja den fria rörligheten i EU.
Jag delar också helt EU:s chefsförhandlare Michel Barniers ståndpunkt att vi ska åstadkomma goda resultat genom förhandlingar med britterna, inte mot dem. Samtidigt måste vi vara ärliga med att Storbritannien efter de kommande två åren av förhandlingar med största sannolikhet kommer att vara ett tredje land och därmed befinna sig i en mindre gynnsam ställning i förhållande till den gemensamma marknaden och EU:s tullunion.
Nu är det också tid för Sverige att börjar fundera över vårt lands framtida roll i EU.
Utspelet från flera höga moderata företrädare visar att man svajar i synen på EU och i viss mån tycks vilja anpassa sig efter Brexit-anhängarnas logik genom att föreslå att EU ska ta flera steg tillbaka i den gemensamma utvecklingen och göra mindre tillsammans än det som är fallet i dag.
Jag tror att det vore förödande för Sverige om vi börjar röra oss ännu mer ut i periferin utan en vision om ett mer integrerat och sammanhållet EU.
I stället har vi nu en chans är omdefiniera Sveriges roll i EU, där vi enligt min mening borde vara ett av EU:s kärnländer och drivande i att föra fram betydelsen av EU:s framtida utveckling. Men då krävs att vi har en vision för vårt gemensamma projekt och att vi bärs av en tro på ett fördjupat samarbete och en djupare integration inför framtiden.
Sverige har många gånger varit ett bihang till Storbritannien. Det är dags att utforma en egen riktning och egna mål.
Vi måste komma ihåg att Sverige efter Brexit kommer att vara EU:s sjätte största ekonomi – en ansenlig storlek – och därmed ha stora möjligheter att påverka EU:s framtid.
Det kräver dock att vi i högre grad börjar arbeta med EU:s kärnländer såsom Tyskland, Nederländerna och Frankrike. Innan året är slut har dessa tre genomfört nationella val. Det är min innerliga förhoppning att de alla kommer att välja liberalt sinande politiker att blida regeringar som tror på EU och vår gemensamma framtid och som sätter medborgarnas intresse högst på dagordningen.
Cecilia Wikström (L), ordförande, Utskottsordförandekonferensen i Europaparlamentet