I april anordnade Språklärarnas riksförbund en stor nordisk språklärarkonferens i Stockholm, ”Språk så in i Norden”. Ett av inslagen var en paneldiskussion med deltagande av statssekreteraren i Utbildningsdepartementet Helene Öberg, generaldirektören för Skolverket Anna Ekström, ordförande i Lärarnas Riksförbund Bo Jansson, ledamoten i Svenska Akademien Tomas Riad och språklärarrepresentanter från Danmark, Finland, Island och Norge. Bland deltagarna i panelen såväl som i publiken var det stor uppslutning kring vikten av flerspråkighet och tanken att i Sverige befria de moderna språken från oket att vara det enda ämnet som inte är obligatoriskt.
Den internationellt kände österrikiske forskaren om flerspråkighet, professor emeritus Hans-Jürgen Krumm, konstaterade i sitt inledningsanförande Multilingualism and democracy att språkkunskaper har en väsentlig funktion att fylla i ett demokratiskt samhälle.
Han framhöll att de som har vuxit upp med endast ett språk ofta har en begränsad interkulturell öppenhet, som gör att de känner sig illa till mods eller blir arga om de utsätts för språk som de inte förstår. Enligt professor Krumm är ”ju förr desto bättre” det bästa receptet, inte bara för framgångsrik språkinlärning utan även för att utveckla förståelse för andra kulturer och beredvillighet att anpassa sig till nya situationer.
Danmark är i detta avseende ett föregångsland. Efter den senaste språkreformen är engelska där obligatoriskt redan i åk 1 och ett andra främmande språk obligatoriskt i årskurs fem.
Under konferensen presenterade också Lärarnas Riksförbund en ny rapport om de moderna språken, ”Språk – så mycket mer än engelska”, där man konstaterade att vikten av att kunna flera språk blir allt tydligare. Detta gäller såväl för individen som för näringslivet och samhället.
Knappt hade vi efter konferensen ”Språk så in i Norden” hunnit hem till Uppsala förrän vi fick en förfärande illustration till hur en skolledning kan välja att handskas med språken, stick i stäv mot allt som expertisen förordar.
Bakgrunden är det stora sparbeting som gymnasieskolorna i Uppsala har fått inför nästa läsår och som har föranlett artikeln ”Vi satsar på lärarna” och insändaren ”Fel om gymnasieskolans ekonomi” (båda i UNT 19/5), samt insändaren ”Miljonerna som försvann” (3/5).
För att uppfylla sparbetingets krav har Katedralskolan bestämt att inför läsåret 2016–2017 inte anordna Steg 2 i språk! Katedralskolan som – hittills – har varit känd som den skola i Uppsala där språken har starkast ställning!
Att Steg 2 inte anordnas innebär att de elever som innevarande läsår valt att läsa franska, spanska eller tyska som nybörjarspråk (Steg 1, 100 timmar) inte kommer att kunna fortsätta med sitt valda språk till följande nivå, Steg 2, nästa läsår.
Detta visar ett häpnadsväckande förakt för elevernas arbetsinsats med att lära sig grunderna i sitt valda språk i Steg 1, kunskaper som de nu förvägras att utveckla.
Och vad händer med de språkintresserade elever som i årskurs åtta i grundskolan utnyttjat möjligheten att välja att läsa ytterligare ett modernt språk? De läser nybörjarkursen Steg 1 i grundskolan och förväntar sig att kunna fördjupa sina kunskaper i Steg 2 på gymnasiet. Men på Katedralskolan kommer de inte kunna göra det.
Vilka signaler skickar slopandet av Steg 2 på Katedralskolan till de elever och föräldrar som förstått att kunskaper i engelska inte räcker i en globaliserad värld?
Sedan kommunaliseringen har vi sett alltför många fall där ekonomiska skäl får gå före pedagogiska, men frågan är om inte Katedralskolans beslut att – om än tillfälligtvis – avskaffa Steg 2 tar priset!
Birgitta Milbrink, styrelseledamot i Språklärarnas riksförbund, ordförande i föreningen Språklärarna i Uppsala
Birgit Harling, styrelseledamot i Språklärarnas riksförbund, sekreterare i föreningen Språklärarna i Uppsala