Debatt: Srebrenica borde inte missbrukas

”We know the Netherlands and the Dutch from the Srebrenica massacre. We know how rotten their character is from their massacre of 8 000 Bosnians there”.

Orden är president Erdogans, utslungade i den upphetsade stämningen mellan Turkiet och – bland andra – Nederländerna i dagarna, med Turkiet inne i en folkomröstningskampanj och holländarna alldeles i slutskedet av sin valkampanj (den som Geert Wilders till sist inte vann).

Så i ett skede fyllt av signifikanta datum – såsom den syriska tragedins sexårsdag den 20 mars, eller årsdagen av migrationsavtalet mellan EU och Turkiet den 18 mars, eller för den delen det kurdiska nyåret, Newroz, den 21 mars – dyker alltså det traumatiska Srebrenica-namnet upp.

Det finns skäl att erinra om att namnet Srebrenica anknyter till dagens turkisk-europeiska verklighet på två olika men varandra kompletterande sätt.

Det ena har att göra med den aktuella polemiken, och Erdogans uppenbara strävan att verbalt ta till hårdast möjliga ord, utöver de återkommande hoten om ”sanktioner” och andra bestraffningsåtgärder (utöver att kräva en skriftlig officiell ursäkt). Och då talar han alltså om holländarnas ”ruttna” karaktär såsom ansvariga för den beryktade Srebrenica-massakern, den värsta i Europa sedan det andra världskriget, uppenbart i vetskap om det felaktiga i detta påstående och samtidigt det känsliga i detta i Holland. Och i Europa.

För det kan rimligen knappast ha undgått Erdogan att det var Mladics serbstyrkor som trotsade FN-deklarationen om Srebrenica som en så kallad ”safe area” under FN-beskydd, som intog staden och som avrättade alla de 8 000 männen och pojkarna. Och att det var en holländsk bataljon (”Dutchbat”) som hamnade i det hopplösa läget att försöka motstå angreppet, efter att förgäves ha avropat UNPROFOR-ledningen om utlovad ”close air support”. Och att detta då och därefter stämplats som ett avgörande fiasko för FN:s fredsbevarande verksamhet och oansvariga försök att laborera med militärt orealistiska skyddsområden utan genomtänkt militär uppbackning. Och att denna fråga blev ett blödande sår i den holländska folksjälen – känslan av skam över att egna soldater tvingades till skampålen som representanter för det internationella samfundets maktlöshet – och att regeringen Wim Kok år 2002 såg sig föranledd att avgå sedan en mångårig utredning i sin slutrapport (”Srebrenica; a safe area”) gisslat regeringen för allehanda underlåtenhetssynder.

Mindre känt – och något som Erdogan däremot knappast hört talas om – är att denna traumatiska sak lika väl kunde ha drabbat Sverige och svensk militär: i skedet innan hade Srebrenica bevakats av en kanadensisk styrka, och när det var tid för omsättning och avlösning av denna gick budet först till Sverige, för att sedan – vid det svenska beskedet att vi hade fullt upp främst i Tuzla – gå vidare till holländarna som accepterade.

Så mycket finns att säga om Srebrenicas roll i den europeiska säkerhetspolitiska historien. Att Erdogan nu åberopar detta, och på detta uppseendeväckande sätt, i den aktuella polemiken mellan Turkiet och enskilda EU-länder och EU som institution indikerar hög turkisk beredskap att driva den aktuella polemiken till höjder som det kan bli riktigt svårt att ta sig ner från. Om inte annat så lär den offentliga turkiska vreden dels framtvinga EU-solidaritet vad gäller förhållningssättet till kommande turkiska krav på att flytta den pågående, polariserande folkomröstningskampanjen även till europeiska länder med röstberättigad turkisk befolkning, i sin tur med konsekvenser för relationen Turkiet-EU som helhet, dels göra det svårt för EU-sidan att ta initiativ till annars starkt önskvärda relationsförbättringar.

Samtidigt finns där det ännu oförlösta migrationsavtalet, bland annat med fortsatta låsningar beträffande turkarnas krav på viseringsfrihet och EU:s krav på ändringar i den turkiska terrorlagstiftningen.

Och i dagarna har Europarådets expertorgan Venedigkommissionen avlämnat en rapport med nedgörande kritik mot det författningsändringsförslag (för att stärka presidentmakten i Turkiet) som folkomröstningen och den aktuella polemiken handlar om. Kommissionen pekar också på det orimliga i att hålla en folkomröstningskampanj och en omröstning under ett undantagstillstånds begränsningar i yttrande- och mötesfrihet, och en omfattande utrensningsvåg.

Detta innebär sammantaget stora påfrestningar, till att börja med fram till folkröstningen den 16 april, på den övergripande EU-Turkiet relationen, med stora värden på spel, särskilt som förhoppningarna om en fredsuppgörelse i Cypernfrågan förefaller att åter gäckas.

Men namnet Srebrenica har alltså också en annan aktualitet: Syrien och de pågående diskussionerna om inrättande just av ”safe areas” i någon eller några gränsområden, vid gränsen mot Libanon, mot Jordanien eller (oftast nämnt) i norra Syrien, i det område där de flesta av det komplexa ombudskrigets kontrahenters intressen trängs. Ännu saknas klarhet om vad (om något alls) president Trump haft i tankarna när han före och efter installationen talat om ”safe areas” som metod att skapa fred i Syrien och Irak. Men i den internationella debatten om detta, med exempel från Bosnien och i Irak, framhålls med skärpa en rad utmaningar som finns att hantera.

Alldeles bortsett från olika parters olika egentliga motiv för sina skyddszonstankar, humanitära, migrationspolitiska, militärstrategiska, och så vidare, och sambandet mellan egentliga motiv och frågan om geografiskt område, finns en mängd grannlaga frågor om vilka personer/grupper som ska skyddas, hur det militära skyddet ska utformas och rollfördelas, hur fördelningen mellan markskydd och luftskydd ska utformas och rollfördelas och hur själva förvaltningen ska skall hanteras och finansieras, med mera. Allt detta under förutsättningen (ännu avlägsen) att relevanta parter kan enas basalt om förutsättningar och målsättningar.

Så det ännu blödande såret Srebrenica förpliktar, på olika sätt. Det borde inte missbrukas.

Michael Sahlin, fd ambassadör i Turkiet, verksam vid SUITS, Stockholm University Institute for Turkish Studies