Som sydlig Uppsalabo har jag förmånen att promenera till jobbet och centrum genom Stadsskogen. Små vederkvickande ”safaris” i närnaturen ger livslust.
Men på senare år har naturreservatets skötsel försämrats markant.När åtgärder inte tar hänsyn till välkända ekologiska samband typ blommor och bin väcker det både förvåning och ledsnad. Vår stad har faktiskt två universitet.
Samspelet mellan reservatets biologiska mångfald behöver så långt möjligt återställas genom en rad åtgärder.
Ett par gånger minst per sommar slår man med maskin av 1,5–2 meter utefter infrastrukturen av småvägar och slingor. Då skövlas blommande örter. Som i augusti ängsvädd – varvid humlor och andra vildbin berövas sina sista nektarkällor och tvingas fly. Men bin tjänar ekosystemet genom pollinering som ger bland annat blåbär, lingon och hallon i skogen. Varför skada dessa bevingade hjältar och människors möjlighet att avnjuta en näve bär? Misstänkt resultat av kunskapslucka. Nej, tillåt blommor och bin i stället.
Slå i stället utefter lederna årligen runt den 1 oktober, men lågt och inklusive sly. Samla upp det slagna för att undvika gödningseffekt. Vi får så en fager, blomrik och fröande äng längs kanterna som gynnar både biologisk mångfald och upplevelse.
Vid ”pulkabacken” i nordligaste delen invid Sommarro växer stora naturliga bestånd av uppländsk vallört. Dessa förintas med slaghack i bästa blomningstid. Växten är näringskälla för vallhumlan, som Linné hittade och beskrev från Uppsala.
Vallhumlan har på senare år rönt uppmärksamhet i riksmedierna när brittiska forskare fört svenska drottningar till England. Där är man tvärtom angelägen återfå och gynna sina pollinerare.
Varför tillbringar kommunen arbete, tid och fossila bränslen på att öka miljöförstöringen som gör ekologisk hållbarhet mera avlägsen?
I stället, låt vallörten blomma och livnära sina kupider som tjänar ekosystemet. Blir bestånden för skrymmande, klipp efter blomningen och inte mer än nödvändigt.
Införda främmande material utgör påtagliga hot. I ytskiktet på den välfrekventerade jogging- och skidslingan har man i sen tid blandat in krossad sten. Detta förstörde vildbins boplatser längs slingan. Skarpkantat stenmaterial omöjliggör för honorna att med sina små fötter gräva bon.
En välgörare som blåbärssandbi har därefter nästan försvunnit.
Dessutom sprider man årligen på övrig infrastruktur ett finkornigt krossgrus mot halka. En god åtgärd. Men sedan sopar man inte upp gruset på våren utan detta får ligga kvar och ge punkteringsboost. Efterhand sprätter cykeldäck och tramp ut krossgruset längs lederna vilket skapar livsfientliga bårder för örter och smådjur. Det skarpa gruset skär också massvis av mikropartiklar av gummi och syntetmaterial ur sulor och däck vilket förorenar mark och vatten.
Förslag: ta noggrant bort allt material som innehåller krossgrus från joggingslingan. Lägg sedan på hårdpackat naturgrus (dvs rundkantat!) längs slingans trampzon. Lägg slutligen på 30 centimeter finkornig, ren natursand längs slingans kanter så att steklar som blåbärssandbi med flera som levererar ekosystemtjänster kan bygga bo. Sopa under tidig vår upp (för återanvändning!) allt grus som spritts mot halka.
Åtgärder mot vedväxter bedrivs årligen i Stadsskogen och kan vara starkt motiverade som skydd mot olyckor.
Vid röjningar och avverkningar i övrigt har dock setts att ingen särskild hänsyn tas till ekologiskt viktiga arter och substrat.
Elementärt är att sälg som är det viktigaste trädslaget för ett levande landskap i Sverige alltid så långt möjligt ska sparas för insekter och därmed fågellivet. Under blomningen är brynstående stora sälgar särskilt värdefulla inte minst för uthungrade vildbins överlevnad på våren. I kanten av Stadsskogen kan man då i en enda sälgkrona se hundratals födosökande humledrottningar. Därnäst viktigast att spara är vedrosväxter, främst hägg, rönn, oxel och slån.
Men tvärtemot känd stor ekologisk betydelse är det just jättelika mängder av sälg och vedrosväxter som årligen avverkas och flisas.
Två enorma högar med ”bins mat” från 2016 att processas sågs ännu nyligen invid Jobbcenter i Kåbo. I nordvästra kanten kapade man i våras plötsligt bort ett stort fågelälskat slånbuskage. Att ta bort sälg och vedrosväxter i naturreservat är maximalt faunaskadande. Invasiv häggmispel (en rosväxt) däremot som sprids vida omkring främst av ringduvor utgör ett starkt hot och måste bekämpas skoningsslöst.
Förslag: spara sälg (och vide) och naturliga vedrosväxter så långt möjligt, men dra upp med rötterna och bränn varenda buske av häggmispel. Rikta utrotningsuppmaningen även till kommunens trädgårdsägare, för busken hotar länets skogsbruk.
Ange på Stadsskogens anlagstavlor att utkast av trädgårdsavfall är vid vite förbjudet.
Ganska många vedväxter av trädgårdsursprung har spritt sig hej vilt, och om inte reservatet på sikt ska förstöras till sin karaktär behöver dessa samtliga noga saneras bort.
Påtaglig förekomst av död ved är som oftast avgörande för om en skog ska ha stor biologisk mångfald. I Stadsskogen finns rejält med död ved i de inre delar som avsatts för fri utveckling. Men dessa delar är relativt små och skuggiga medan man som regel tagit bort döda stammar i de ljusa brynmiljöerna. Denna åtgärd har allvarligt skadat den stora artrikedom som är både trä- och solälskande.
Normalt ska inte död ved tas bort ur naturreservat utan så långt möjligt tillåtas gynna liv.
På grund av nuvarande brist behöver en åtgärd vara att fallna stammar i betydande omfattning aktivt flyttas till solbelysta bryn för att ge föda och boplatser åt en förhoppningsvis efterhand restaurerad mångfald.
Vårt unikt centrumnära reservat förtjänar en utvecklad varsam skötsel som så lite som möjligt skadar de växter, svampar och djur som lever i detta lilla smycke natur där så många människor rör sig och gläds dagligen.
Anders L Nilsson, professor emeritus vid Evolutionsbiologiskt Centrum (EBC), Uppsala universitethar skrivit flera av Naturvårdsverkets åtgärdsprogram för hotade arter