Följ UNT Debatt på Twitter: @untdebatt
Nyligen upprepade neuropsykiatern Christopher Gillberg medialt att tio procent av befolkningen har stora problem inom det neuropsykiatriska området till följd av adhd, autism, språkstörningar och intellektuella funktionsnedsättningar som oupptäckta leder till svåra följdproblem. (http://www.gp.se/ledare/läk-ihop-vården-1.4497059).
För 20 år sedan varnade samma forskare under rubriken ”Skolan knäcker 120 000 barn” för ett ”nytt hot mot folkhälsan” (DN 1997 03 30).
De tio procenten handlade framför allt om adhd och ”damp”. Gillberg skrev då att tillstånden antingen var ”ärftligt betingade eller uppstår till följd av skador i nervsystemet ”. ”Det rör sig om medicinska diagnoser, som bara kan ställas av läkare”. ”De är livslånga funktionshinder som, om de ej erkänns, blir diagnostiserade och om de drabbade ej får adekvat hjälp omöjliggör en positiv utveckling”.
När diagnoserna adhd/damp började bli aktuella i Sverige på slutet på 1990-talet ville jag, barnläkare, och sociologen Eva Kärfve granska forskningsmaterialet. Forskarna förstörde emellertid materialet – en olaglig handling för vilken de dömdes i domstol. Resultatet blev att ”damp”-diagnosen i stort sett avskaffades. Eftersom den svenska diagnosen ”damp” påstods omfatta hälften av de tio procenten, borde ”folkhälsoproblemet” därmed ha halverats.
Men så blev det inte. Nya diagnoser dök upp, oftast på Asperger-temat. På det hela taget ökar nu den neuropsykiatriska diagnostiseringen.
Socialstyrelsen beräknar nu att cirka åtta procent av pojkarna och fyra procent av flickorna kommer att få diagnosen adhd och att de flesta som får diagnosen kommer att medicineras.
Samma trend riskerar vi nu att se när det gäller inskrivningarna i särskolan. Andelen elever i grundsärskolan har varierat mellan 1–1,5 procent. Elevantalet som senaste åren legat på cirka en procent har nu åter börjat öka. Alla som misslyckas i skolan (och i livet) kan få en neuropsykiatrisk diagnos.
Bakom talet om dolda handikapp och osynliga symptom lämnar neuropsykiatrin olika förklaringar som ”kemisk obalans” och ”biologisk sårbarhet”. Att dessa förklaringar saknar vetenskaplig grund gör dem ju omöjliga att falsifiera.
Ett barn som får en neuropsykiatrisk diagnos kan uppträda helt normalt under läkarundersökningen. Diagnosen vilar helt på uppgifter från andra personer – ofta föräldrar eller lärare. Det finns inga tester som kan styrka diagnosen.
Eftersom diagnosen är ställd helt utan vetenskaplig evidens, kan barnet senare i livet inte få sin diagnos ogiltigförklarad.
För många inom läkarkåren har det varit uppenbart att adhd ska betraktas som ett kulturellt, inte något medicinskt, handikapp. Ingen har kunnat bevisa att ”symptomen” – hur verkliga de än kan vara – har någon biologisk orsak.
Genom att tolka problem i barns uppförande som medicinska, bereder diagnosen mark för en farmakologisk behandling som långsiktigt inte visat sig göra någon nytta. Ingen kan visa att oroliga och olyckliga barn ursprungligen har någon kemisk obalans i hjärnan. Det kan ibland finnas anledning att tro att det handlar om medfödda avvikelser. Men det är viktigt att betona: om detta vet vi ingenting!
Risken att medicinering med tunga narkotiska preparat däremot skapar allvarliga, bestående skador i barns hjärnutveckling är uppenbar, något som Socialstyrelsen motvilligt medger.
Precis som 1960-talets neurosedynskandal ledde till 186 missbildade barn, finns det risk för att dagens förskrivning av centralstimulantia (amfetaminliknande preparat) till barn långsiktigt kan leda till en katastrof i samma storleksordning – en neurosedynskandal i ”slow motion”. Oron är berättigad med tanke på att det är tiotusentals barn som behandlas och att det handlar om barn som tidigare uppfattats som friska.
Trots att avsikten alltid varit att skydda ”dessa barn” från omgivningens ogillande och diskriminering, ger en adhd-diagnos knappast något skydd. En ny ”utgrupp” har bildats, och för barnen i denna grupp har nya hinder byggts in: minskade förväntningar i skolan, ökad risk för en felaktig placering i särskola, hinder för vissa utbildningar som polis, hinder för körkort och försäkringar.
Hur ska man då göra med de barn, de två, fem eller tio procent som uppfattas som stökiga (ouppmärksamma, överaktiva, impulsiva, misstänkt utvecklingsstörda)? Mitt förslag är ett annat än det neuropsykiatriska: För dessa elever skulle en bra symptombeskrivning kopplat till ett konkret pedagogiskt handlingsprogram vara en fördel.
Jag vill föreslå i stället att man under de första skolåren skapar en ”lots-klass”.
Barn med ”neuropsykiatriska” problem skulle kunna gå i en liten klass, möta positiva förväntningar och en individualiserad pedagogik och få mer tid. (Majoriteten av dessa barn är födda sent på året och därmed förmodligen omognare än genomsnittet). Genom motivationsförhöjande strategier, livbojar för självförtroendet och aktiv föräldramedverkan skulle det bli möjligt för eleverna att komma tillbaka till normalklassen och till den normala studietakten. För de omognare barnen kanske återgången till normalklassen kan ske med något års eftersläpning. Poängen med ett sådant projekt är att förhindra den självuppfyllande profetia, som en diagnos (och ännu tydligare: en särskoleplacering) innebär.
Leif Elinder, barnläkare, fd särskoleläkare