Ingen, eller nästan ingen, vill ha nyval. Partierna är slutkörda, kassorna är tömda (åtminstone hos vissa partier), valet är dyrt och samhällsekonomiskt påfrestande, risken finns att Sverigedemokraterna går fram ytterligare, framför allt förväntas inte det parlamentariska läget bli särskilt mycket klarare.
Men ändå: med obevekligheten hos en grekisk tragedi går utvecklingen i en riktning som vi inte önskar.
Processer sådana som den vi nu lever mitt i beror sällan på att politikerna skulle vara ”enfaldiga eller ondsinta”, som den intelligentaristokratiske Herbert Tingsten något obetänksamt brukade säga. Kollektiva handlingar har sin egen logik. Den har i vårt lands moderna historia uppenbarats inte minst just vid extraval.
Vid det första extravalet, på våren 1887, ville riksdagsmännen till varje pris förhindra att tullfrågan skulle avgöras av väljarna. De ville bestämma själva.
En klar viljeyttring från medborgarna skulle innebära att riksdagen fick direktiv, att folkviljan bankade på dörren och att den fruktade demokratin när som helst blev ett faktum. Men det var precis vad som hände.
Efter den upphetsade offentliga debatten gick det inte längre att nonchalera väljaropinionen och de organisationer, som verkade för eller emot tullarna, lade grunden till det moderna svenska partiväsendet.
Det andra extravalet, våren 1914, förordnades visserligen av en nytillträdd ämbetsmannaministär men var en logisk konskevens av vänsterregeringens konfrontation med kungamakten om försvaret. Att möta folket med ett nedrustningsprogram inför det väntade världskriget var emellertid ingenting som Liberalerna önskade och mycket riktigt drabbades de av ett stort valnederlag.
Bakgrunden till det tredje extravalet, 1958, var att den dåvarande folkpartiledaren Bertil Ohlin inte ville finna sig i tvåkammarsystemets tendens att bevara gamla majoritetsopinioner. Nu tyckte han sig känna vinden i ryggen och krävde folkomröstning om tjänstepensionen, så att dagsopinionen blev avgörande. Krav på folkomröstning är ingenting man kan säga nej till och motvilligt drog den socialdemokratiska regeringen i gång processen. Men vad Ohlin inte räknat med var extravalet, som förorsakade honom nederlag och till slut, efter många turer, gav Socialdemokraterna segern.
Så har svensk politisk kultur växt fram i växelspelet mellan spontanitet och eftertanke.
När det senare värdet åsidosätts, vackert formulerat i första kammarens uppgift att vara ”visligt trög till verkan men fast och stark till motstånd”, har det ofta gjort tillskyndarna besvikna. Impulskontroll är en dygd, även i politiken. Lenin visste det bättre än de flesta, när han manade till ”kamp mot det spontana”. Om arbetarna fick följa sina impulser, skulle de bara försöka förhandla med arbetsgivarna om att få höja sina löner och glömma bort revolutionen. Det långsiktiga intresset, vilket det nu kan vara – alla identifierar det väl inte med revolutionen – inser man först under kalkylerande eftertanke.
Därför var det ingen tillfällighet att våra grundlagsfäder skrev att det måste gå viss tid, innan en ny regering utlyser extraval. Denna tid ska användas för rådrum. Har Stefan Löfven gjort det?
Själv anser han att han ansträngt sig till övermått. Efter uppgörelser till vänster har han bjudit in mittenpartierna gång efter gång. Problemet är bara att en sådan förhandlingsuppläggning är dödfödd från början. I motsats till fackliga förhandlingar handlar politiska förhandlingar inte främst om hur man delar kakan utan om hur man utövar makt. Då går det inte att, som Löfven, både söka vika sig först till vänster och sedan till höger. Och det är utsiktslöst att be ett par mindre partier att överge den allians, som varit de borgerligas maktbas. Som är välbekant för varje analytiker av sådana spel leder handlande utan kommunikation lätt till att man framkallar krafter, som man sedan inte kan behärska.
I ett europeiskt perspektiv framstår det som lika motbjudande som hotfullt att svensk politik blivit beroende av högerpopulism och främlingsfientlighet.
Enligt min uppfattning, i likhet med flera andra debattörers på senare tid, vore den bästa lösningen en uppgörelse mellan Socialdemokraterna och alliansen (i dess helhet).
Det innebär att för att framstå som en trovärdig samarbetspartner inför alliansen borde Löfven kapa banden vänsterut och sedan acceptera att förhandla med hela alliansen, även med Moderaterna. Tiden kanske ännu inte är mogen för en regelrätt regeringsbildning av det slaget, men redan i dag kan man, med inriktning mot ett sådant mål, tänka sig samarbete i ett flertal sakfrågor som försvar, skatter, energi etcetera.
Än finns det tid för överläggningar, om parterna bara vill tala med varandra.
Vilken lättnad vore det inte för många av oss om Löfven förklarade att nya omständigheter övertygat honom om att extravalet inte är nödvändigt, att han begär entledigande som statsminister och meddelar talmannen att han är beredd att bilda antingen en socialdemokratisk minoritetsregering som vilar på en stor uppgörelse med alliansen (vilken de facto ska vara klar redan vid regeringsbildningen) eller – kanske ännu så länge utopiskt – en bred koalitionsregering mellan Socialdemokraterna och alliansen.
Leif Lewin, Skytteansk professor emeritus i vältalighet och statskunskap