För ungefär hundra år sedan bildades många lokala hyresgästföreningar för att organisera hyresgäster på den svenska bostadsmarknaden. Det rådde bostadsbrist, trångboddhet och stor osäkerhet för hyresgästerna i landet. Sedan dess (1923 för att vara exakt) har dessa intressen kanaliserats genom Hyresgästföreningen och resultatet utifrån ett internationellt perspektiv skapat ett unikt hyresförhandlingssystem, med god bostadsstandard och med hyresrätten som en attraktiv boendeform. Staten tog också ett stort ansvar för bostadsbyggandet genom goda ekonomiska villkor. Inte minst under miljonprogramsåren.
Alltsedan 90-talet har denna svenska modell mer eller mindre avreglerats, där bostadsförsörjningsansvaret försvagats, bostadssubventionerna fasats ut och bostadsbidragen urholkats.
Nya skatteregler har utformats som gynna det ägda boendet. Den utvecklingen har lett till dagens bostadsbrist, dyra boendekostnader, trångboddhet, samt stort renoveringsbehov av hyresbeståndet. Forskare har lyft ett varnande finger över att ökade klyftor mellan boende i hyresrätt och äganderätt har fördjupad segregationen i samhället. Bostadsekonomer har räknat ut att det är dyrare att bo i hyresrätt än att äga sitt boende i Sverige i dag och särskilt dyrt i nyproduktionen. Stora delar av allmännyttan, har sålts ut och närmre 70 procent av Sveriges befolkning bor numera i ägt boende.
Trångboddheten har ökat och boende i hyresrätt har blivit all dyrare.
Sedan 2011 har allmännyttan krav på sig att drivas ”affärsmässigt”, samtidigt är det akuta behovet av underhåll i stora delar av hyresbeståndet ytterst oroväckande. Alltfler rapporter har larmat om att stora delar av de befintliga hyresgästerna tvingats att flytta (se till exempel ”Var tredje kan tvingas att flytta”) till följd av stora hyreshöjningar vid renoveringar. Särskilt drabbade grupper är ensamboende över 65 år, ensamstående med barn och barnfamiljer (Boverket 2014).
Under 2000-talet har hyresgästers ställning bitvis försvagats i takt med att marknadsanpassningen på bostadsmarknaden ökat. Vi har observerat att lagstiftningen om ”standardhöjande åtgärder” gett hyresvärdarna en starkare ställning och tolkats till nackdel för hyresgästerna i Hyresnämnden. Vi har också sett hur olika betänkanden, utredningar och motioner gällande hyresgästers ställning, alltsedan början av 2000-talet, inte lett till några lagförslag som skulle ha förstärkt den. Den utredning som beretts av Agneta Börjesson ”Stärkt ställning för hyresgäster”(SOU 2017:33) som presenterades förra året har nyligen ”lagts på is” och någon ny lagstiftning läggs inte fram före valet.
Risken är stor att frågan om hyresgästers ställning inte heller tas upp efter valet och att de resurser som lagts ner på den utredningen går förlorade.
Ännu en SOU med god intention, men utan konkreta förslag från regeringen. Det är upprörande att de avregleringar och den skattepolitik som förts i landet under de senaste decennierna har lett till att hyresgästers ställning undergrävts. Få eller inga förslag har presenterats av ansvariga politiker som säkerställer hyresgästernas ställning gentemot fastighetsägarna eller leder till hyror som fler kan efterfråga.
Kravet på ansvariga politiker är att ta hyresgästernas ställning på allvar och presenterar en proposition baserad på utredningen.
Kravet är även en politik som tillgodoser behovet av fler hyresrätter med rimliga hyror, utan att kompromissa på kraven om en god bostad. De vars hem ska renoveras måste ha möjligheten att bo kvar. Riksdag och regering måste ta det ekonomiska ansvaret och förbättra möjligheterna för att bygga om och bygga nytt till rimliga hyresnivåer.
Dominika Polanska, docent i sociologi vid Institutet för Bostadsforskning vid Uppsala universitet
Torbjörn Rönnkvist, regionordförande Region Aros-Gävle, Hyresgästföreningen
Johan Pelling, regionchef Region Aros-Gävle, Hyresgästföreningen