Sedan kårobligatoriet avskaffades av den borgerliga regeringen 2010 har allt fler av Sveriges studentkårer brottats med ekonomiska problem. Beslutet har lett till att många kårer tvingats skära ner i kärnverksamheten av studentinflytande och påverkansarbete. I stället har kåren i flera fall styrt om sin verksamhet mot medlemsrekrytering, medlemsrabatter, att få in sponsorer för att säkra ekonomin.
Många kårer har hamnat i beroendeställning gentemot lärosätena och de har olika förutsättningar att utföra sina uppdrag. Kåren är studenternas fackförbund och därför är vi från S-studenter besvikna över att regeringen inte har aviserat medel i höstbudgeten för att stärka studentinflytandet.
Historiskt har kåren varit en del av den högre utbildningen, men det var först 1977 som det informella inflytandet formaliserades via högskolelagen. I och med högskolereformen infördes studenternas rätt att medverka i universitetens styrelsearbete och ingå i linje- och institutionsnämnder. Även nya bestämmelser som tydliggjorde studenternas roll i kvalitetsarbetet infördes år 2000 i högskolelagen.
Studentkårerna bevakar och deltar i planering av utbildningen och likt facket arbetar kåren för studenternas rättigheter. Kåren är också delvis doktoranders fackförbund och likt studenter företräder kåren deras rättigheter.
Innan den 1 juli 2010 var det obligatoriskt för studenter att vara medlemmar i kåren. Den borgerliga regeringen ville införa ett “modernt” system och avskaffade därför obligatoriet.
Askaffandet medförde nya regleringar och bestämmelser som innebär att lärosätena ska godkänna om studentsammanslutningar ska få kårstatus. Även vissa av kårens uppgifter så som huvudsyfte, verksamhetsområde, organisation, medlemskap och förutsättningar att representera studenterna reglerades i högskolelagen.
Universitetskanslerämbetets (UKÄ) rapport från 2017 visar att många studentkårer i dag är tvungna att försörja sig genom studiesociala verksamheter såsom restauranger och festverksamhet eftersom medlemsavgiften inte är en tillräcklig inkomstkälla längre. Att studenter driver dessa typer verksamheter är givetvis inget problem i sig, men det är problematiskt när kårerna blir tvungna att lägga allt mer tid och resurser på att finna alternativa finansieringar snarare än att bevaka studenternas intressen och rättigheter.
Den främsta inkomstkällan för studentkårerna är statsbidrag. Ett problem är att detta statsbidrag betalas ut via lärosätena, vilket ställer studentkårerna i en ekonomisk beroendeställning gentemot sin huvudsakliga motpart.
Denna problematik förstärks ytterligare av att det är lärosätena själva som utser kårstatus till sökande kårer. Det gör det svårt för studentkårer att långsiktigt planera sitt studentfackliga arbete. Konsekvenserna för detta system är att förutsättningar för ett studentinflytande tyglas av lärosätena.
Regeringen har i höstbudgeten visat att studenter och högre utbildning är viktigt. Genom fler högskoleplatser kan fler plugga och genom höjt studiebidrag kan många få en lite bättre ekonomi. Men med det reformutrymme som finns i budgeten anser vi att det är nödvändigt att prioritera satsningar på studentinflytandet.
Kåren behöver resurser då statsbidraget och medlemsavgiften inte är tillräckliga för att företräda studenter och doktorander och för att kunna genomföra sin lagstadgade uppdrag. Förutsättningar kan ges genom höjt statsbidrag och genom att regeringen ser över kårens självständighet gentemot lärosäten.
Medbestämmande över sin arbetssituation är en grundbult i den svenska modellen, vare sig det gäller arbetslivet eller studielivet. För att bejaka studenters möjligheter till självständigt inflytande och skydd gentemot högskolan krävs oberoende studentkårer med stabil finansiering. Därför efterfrågar vi satsningar på studentinflytande från regeringen. Kåren är en del av den svenska modellen. Låt kåren utvecklas och inte avvecklas.
Nasra Ali
Ordförande för Socialdemokratiska studentförbundet