Miljöpartiet vill säkra framtida tillgång på kompetenta lärare. Därför skriver Gustav Fridolin och Maria Gardfjell 5/9 att ”stat och kommun ska ta ett gemensamt ansvar” för höjda lärarlöner. Här vidrörs en problematisk aspekt som måste diskuteras närmare: lärare är kommunalt anställda (mot sin vilja).
Många av landets 290 kommuner har inte insett behovet av att uppvärdera lärarkåren, eller så saknas ekonomiska resurser att göra det. Dessutom måste alla statliga satsningar som riktas till lärarkåren ta omvägen via kommunerna.
Det finns därför en stor risk att satsningar uteblir eller att lärarna själva får betala dem. Kommuner som inte vill satsa på lärarna kan ge sämre lön på lång sikt, eller kombinera lönehöjningar med ökad undervisningstid. Ökad undervisningstid är ett beprövat sätt att låta lärare själva betala för sina så kallade ”löneökningar” genom att arbeta mer. Detta påverkar givetvis undervisningens kvalitet. Undervisningstiden behöver därför regleras.
Men den förändring som verkligen kan säkra lärarprofessionens återupprättande på sikt är att staten övertar det direkta ansvaret för den. Lärarna kördes över och kommunaliserades under vilda protester, och i Lärarnas riksförbunds undersökning 2014 svarar cirka 80 procent av lärarna oavsett facktillhörighet att de vill se ett statligt ansvar.
Läraryrkets status är inte en fråga bara för vissa kommuner. Om Miljöpartiets goda intentioner för lärarkåren ska kunna infrias i hela Sverige måste arbetsgivaransvaret för lärare överföras till staten.
Håkan Tallgren, ämneslärarstudent, Uppsala