Att antingen förbjuda eller subventionera mänskliga beteenden verkar för många svenska politiker vara grundbulten i samhällsbygget. Den sociala ingenjörskonsten bygger på tanken att beteenden, som vissa personer anser vara moraliskt dåliga, skall beskattas eller förbjudas. På motsatt sätt anser man att bra beteenden skall subventioneras, i förhoppningen att öka deras förekomst.
Det senaste exemplet på detta är förslaget att förbjuda tobaksrökning (inklusive rökning av e-cigaretter) på offentliga platser. Dessutom finns en rad andra förslag om förbud mot beteenden som kan upplevas som olämpliga, exempelvis flera förslag med syfte att minska alkoholkonsumtionen.
Om man bara tar hänsyn till de skadliga effekterna av tobaksrökning på offentliga platser borde man rimligtvis även förbjuda försäljning av motorcyklar, boxningshandskar, grillar och nyårsraketer. Så är dock inte fallet. Svenska förbud används i stället ofta mot beteenden som anses moraliskt dåliga.
I samma anda är subventioner av böcker och museibesök exempel på stöd av verksamhet som anses ha positiv inverkan på folket. I Sverige finns tyvärr inte någon rimlig mellanväg – antingen ska ingen göra det eller så ska alla göra det. Och så länge något anses vara dumt och omoraliskt kan det lika gärna förbjudas. I samma anda skulle man därför kunna straffbelägga användandet av svordomar och allmänna elakheter. För ingen skall ju få vara elak. Svenskar har dessutom sällsynt lätt att underordna sig auktoriteter och låta det personliga omdömet hamna på undantag.
Förbuds- och subventionskulturen tar inte heller hänsyn till det faktum att människor har olika åsikter om vad som borde förbjudas eller subventioneras. Vissa kan anse att ekologiskt odlade grönsaker eller rött läppstift borde subventioneras eftersom man kan tycka att detta är något som den stora majoriteten människor rimligtvis borde bli lyckligare av.
Att någon anser att ett beteende eller en produkt bör förbjudas innebär inte att införandet av förbudet per automatik är riktigt. Politiker är inte heller nödvändigtvis bäst lämpade att avgöra vad som är bäst respektive sämst för oss alla. Grundinställningen borde vara att i största möjliga mån lämna beslut som rör individen åt individen själv – inte åt politikers godtycke.
Emma Jaenson, antropolog och tjänsteman