Förintelsen tillhör de allra grymmaste delarna av mänsklighetens historia. När nazister hetsar, hotar och sprider hat, i Jönköping, Falun eller Almedalen är det en uppgift av avgörande betydelse hur vi säkrar kunskap och förståelse om Förintelsen och dess upphovsideologi.
För alla nya generationer måste denna kunskap förmedlas vidare och erövras i tider när vi ser högerextrema och faktaresistenta krafter växa. Inom en snar framtid måste vi dessutom klara oss utan att de som bevittnade, upplevde, överlevde kan berätta själva.
”Stolpersteine” har sitt ursprung i Tyskland, på initiativ av konstnären Gunter Demnig. Snubbelstenarna kostar 120 euro och privatpersoner, institutioner, organisationer, företag, med flera kan finansiera en sten. Alla stenar tillverkas för hand av Michael Friedrichs-Friedlaender i Berlin. De görs för att hedra minnet av judar, romer, homosexuella, personer med funktionshinder och andra grupper som föll offer, fördrevs eller förintades av nazisterna 1933-1945. Över 50 000 stenar finns nu i bland annat Tyskland, Österrike, Ungern och Polen. I Norge finns 221 stycken.
Så kallade ”snubbelstenar” handlar inte om att få fotgängare att snava, eller göra det svårare för rullstolsburna att ta sig fram. De handlar om att få oss att snubbla till i våra vardagliga tankar – att se hur det vardagliga för vissa personer, som en gång vandrat på samma gator, förbyttes till grym tragedi. Inte genom någon olyckshändelse, utan genom planlagd ondska.
Snubbelstenarna är ett sätt att minnas dem som försvann, mördades eller på olika sätt utsattes för nazismens ondska. De uppmärksammar att Förintelsens offer en gång levde sina liv på samma gator som vi. Det handlar om glimtar av de människoliv som gick förlorade runt om i hela Europa. En gatsten, i samma storlek och på samma nivå som de andra men med en annan utformning i material och framför allt genom sin inskription, läggs ned i trottoaren vid platser där de berörda personerna levt, verkat eller passerat. En individ – en sten. Den svensk-judiska författarinnan och journalisten Cordelia Edvardson, som var lägerfånge i Theresienstadt och Auschwitz, har en snubbelsten på sin barndoms gata i Berlin.
Ola Larsmo har förtjänstfullt upplyst vår samtid om öden i Stockholm, personer som sökt skydd men som nekats detta och utvisats till döden i förintelseläger. Ola Larsmo har också skrivit mycket om den kommunala byråkratin i Stockholms stad som tidigare velat stoppa snubbelstenar från att läggas ut. Jag är glad över att min och Liberalernas motion om att tillåta att snubbelstenar kan läggas ut i Uppsala, utan byråkratiskt krångel, samstämmigt har bifallits.
Med Rasbiologiska institutet och Bollhusmötet i bagaget, behöver Uppsala fortsätta att studera sin historia och påminna nutiden om den. Uppsala uppmärksammar Förintelsen på olika sätt men det finns anledning att göra mer, att belysa fler människoöden och fler aspekter på de upsaliensiska kopplingarna. Historien måste ständigt hållas aktuell.
I Talmud står det: ”En människa är bortglömd först när namnet är bortglömt.” Jag är glad över att Uppsala kommun har bestämt att vi inte tänker glömma.
Anna Manell
Vice gruppledare (L)