"Jag minns fortfarande verktyget – ett rakblad. Någon höll fast mig. En annan satt mellan mina desperat sparkande ben och sågade i mitt underliv med ett rakblad." (Seerar, 2013)
I dag, den 6 februari, är det den internationella dagen mot kvinnlig könsstympning. Könsstympning är en av våra tiders mest avskyvärda sedvänjor och ingreppet kan ske på olika sätt. Delar av könsorganet skadas eller tas bort, ibland sys blygdläpparna ihop och kvar lämnas en liten öppning där urin och menstruationsblod ska rinna ut. Oftast könsstympas flickor mellan åldrarna fyra och fjorton år, men ingreppet görs också på spädbarn. Ingreppet görs många gånger helt utan bedövning och verktyget kan vara ett gammalt rakblad, en kniv eller en glasskärva.
Flickans kvinnliga närstående, dem hon står närmast och som ska skydda henne, är ofta med under eller inför ingreppet. I nästan 2 000 år har kvinnlig könsstympning skapat livslånga men för kvinnor i olika delar av världen.
Varje år så blir cirka tre miljoner kvinnor runt omkring Afrika och i vissa delar av Asien könsstympade.
Socialstyrelsen bedömer att det är omkring 38 000 kvinnor i Sverige som har utsatts för någon form av könsstympning, varav 7 000 är flickor under 18 år. Socialstyrelsen kan inte dra någon slutsats om antalet flickor som har könsstympats medan de varit bosatta i Sverige eller hur många som är i riskzonen, men de har definierat omkring 19 000 flickor som en riskpopulation.
För 35 år sedan, år 1982, infördes lagen med förbud mot könsstympning av kvinnor i Sverige som förbjuder ingreppet i Sverige, och utomlands, om man är bosatt i Sverige.
Sedan lagen trädde i kraft så har vi endast fått två fällande domar som båda kom för mer än tio år sedan. Hur kan det vara möjligt?
Att det finns en lagstiftning i Sverige som ska skydda kvinnor mot könsstympning är inte tillräckligt. Det måste till mer kunskap och utbildning bland yrkesverksamma som i sin tur kan uppmärksamma flickor som befinner sig i riskzonen att bli könsstympade men också uppmärksamma flickor som redan har utsatts. Vi på Tris, Tjejers rätt i samhället, tror på utbildning av dem som studerar till bland annat socionom, sjuksköterska och lärare om könsstympning för att tidigt få en god kunskap och den rätta beredskapen för att hjälpa utsatta flickor/kvinnor.
Vi behöver också förstå att flickor könsstympas i ett sammanhang – ett hedersrelaterat sammanhang.
Ingreppet är kopplat till kontrollen av flickor och kvinnors sexualitet och ett sätt att bevara flickors oskuld till den dag de gifter sig.
Oberoende av de politiska vindarna finns det flickor som är i behov av stöd, vård och skydd. Den svenska lagstiftningen kan, trots dess bristfälliga framgång i praktiken, vara en räddning från ett smärtsamt liv. Hur dessa flickor bemöts i samhället har också en avgörande betydelse. Samhället har ett ansvar att sätta gränser och upplysa om vilka lagar och rättigheter som gäller.
Vi måste öppna ögonen, våga ifrågasätta och prata om könsstympning.
Vi måste våga ställa obekväma frågor och vi måste vara beredda på svaret vi kan få! Varför tar det längre tid för en flicka att gå på toa? Varför har hon en extrem smärta vid menstruation? Varför har hennes mående plötsligt blivit sämre? Varför har hon slutat spela fotboll? Varför upplevs hon orolig inför sommarlovet?
Tris ser att arbetet går framåt. Metoder inom vården för att hjälpa könsstympade flickor och kvinnors har utvecklats och frågan lyfts mer idag än för bara ett par år sedan. Men beredskapen och kunskapen om könsstympning bland yrkesverksamma måste fortfarande höjas. Att vi inte har fått en fällande dom på mer än tio år säger mycket.
Könsstympning är ett trauma som ger ett livslångt lidande. Många kan välja att blunda, medan det för andra är en verklighet.
För varje minut vi inte gör något blir omkring sex flickor könsstympade runt om i världen.
Att vara könsstympad är inte en skam. Det som är skamligt är att ett så stort antal flickor har blivit utsatt för den här typen av tortyr av personer som står dem närmast och som ska skydda dem. Det är nu samhällets ansvar att se till att nästa flicka inte blir könsstympad!
My Hellberg, kanslichef, TRIS-tjejers rätt i samhället
Talin Davidian, ordförande, TRIS- tjejers rätt i samhället