Förändringar i psykiatrivården planeras för nästa år, bland annat när det gäller möjligheterna att få gå i privat psykoterapi på frikort. En uppstramning ska införas för att säkerställa att problemen uppfattas och beskrivs på ett adekvat sätt för att en adekvat lösning ska hittas och kunna tillämpas på adekvat sätt.
När det gäller problem av typen ”psykiskt lidande” är det inte alltid så självklart vad som är adekvat. Ett hjälpmedel har skapats i Socialstyrelsens riktlinjer där många diagnoser matchas med olika psykoterapiåtgärder.
Förutsatt att problemet/diagnosen är rätt ska matchningen garantera att största möjliga förbättring uppnås till minsta möjliga kostnad i form av lidande och pengar.
En risk med den vi-vet-typen av hjälpmedel är att de tillämpas på bekostnad av nödvändig öppenhet och utforskning. I det här fallet skulle det kunna innebära att en problemkategori med den oegentliga (i mitt perspektiv) beteckningen ”personlighetsstörningar” blir åsidosatt. Det finns nämligen ingen anbefalld åtgärd i riktlinjerna för dessa tidigt förvärvade problem.
Redan i nuvarande ordningar inom vårdval psykoterapi finns tecken på att dessa störningar är förbisedda. Ett tecken är att max 20 terapitimmar får beviljas per person. Behövs flera timmar ska personen ifråga överföras till psykiatrin där man utan argument anser sig kunna ge mer adekvat hjälp.
I en utvärdering av vårdvalet visar det sig att 20-timmarsgränsen överskrids i cirka 20 procent av fallen. Jag är en av dem som bidragit till det. Bakgrunden var att det inom psykiatrin inte fanns någon som jag kunde överföra berörda patienter till och samtidigt vara försäkrad om att deras terapeutiska process skulle fullföljas och inte avbrytas.
I det läget bedömde jag att det var bättre att begära ytterligare timmar för fortsatt terapi hos mig. De problem som det var fråga om var just av typen ”tidigt förvärvade”.
De går tillbaka på sådana uppväxtvillkor som varit mer eller mindre traumatiserande och tidigt ingett oss en rädsla att inte duga, inte klara oss och inte få tillhöra.
Rädslan får oss dels att ge upp oss själva för det vi upplever som omvärldens krav, dels att kompensera oss och försvara oss så gott vi kan. Vi utvecklar anpassningsmönster som hjälper oss att överleva men har åtminstone tre nackdelar:
1) de är rädslodrivna och därmed begränsande,
2) de påverkar/styr vår fortsatta utveckling och
3) de omprövas inte allteftersom vi växer och får nya villkor. De snarast fixeras i något som vi kallar vår karaktär som är skydd och fängelse i ett. I kölvattnet kommer relations- och/eller prestationsproblem.
Vi har med andra ord skäl att vilja reparera oss. Eftersom det är fråga om inlärda funktionsbrister är psykoterapi med inriktning på karaktärsproblematik adekvat. Och eftersom det är fråga om sedan länge ingrodda och förgrenade upplevelsekomplex tar processen normalt mer än 20 timmar också för välmeriterade terapeuter.
Alla vuxna har vuxit upp och många får någon form av identitetsproblematik eller ”personlighetsstörning”. Därför behöver gruppen lyftas fram inför de förestående förändringarna.
Ett särskilt argument i sammanhanget är att det i bedömningsledet finns en risk att döma hunden efter håren. När vår utveckling störs tidigt får vi nämligen ofta något iögonenfallande symtom, som ångest eller depression, som oberättigat kan uppfattas som hela orsaken till det psykiska lidandet. När det sker äventyras adekvansen i hela processen: inadekvat diagnos/problembeskrivning leder till inadekvat behandling som inte löser problemet.
Maj-Britt Lindahl
docent, leg psykolog. leg psykoterapeut, specialist i klinisk psykologi