Axel Oxenstierna genomförde i mitten av 1600-talet den första av Sveriges regionreformer. Sedan dess har frågan om hur Sverige ska indelas och i förlängningen styras diskuterats, stötts och blötts. Under 1900-talet övergav man en indelning som syftade till att säkerställa statens och regeringens kontroll för att istället utgöra enheter för administrering och tillsyn av centrala välfärdstjänster. Under den senare delen av 1900-talet skedde den massiva kommunsammanslagningen, och på 1990-talet inleddes den period av ökat regionalt självstyre med sammanslagningarna av länen i Skåne och Västra Götaland som tydligaste exempel.
Det är i denna långsiktiga process mot ökat regionalt självstyre och ökade välfärdsåtaganden som frågan om bildandet av en storregion i Svealand ska ses. Frågan är på intet sätt ny, utan har alltså tvärtom diskuterats under lång tid – inte bara hos oss här i Uppsala län utan i alla delar av Sverige.
För min och Socialdemokraternas del har vi grundat vårt positiva ställningstagande på framförallt två saker:
För det första handlar det om en möjlighet till ökad demokratisering och därmed ökat medborgarinflytande. Idag hanteras stora och viktiga frågor av avgörande betydelse för allas vår välfärd i bästa fall av indirekt valda representanter. Många gånger ligger mycket makt hos enskilda statliga tjänstemän. De sistnämnda är en rest från det Oxenstiernska systemet. Det tjänade sin tid väldigt väl och gjorde att Sverige fick en av världens effektivaste statsförvaltningar. Men dess uttalade syfte var alltså att garantera statsmaktens kontroll, något som i 2000-talets moderna demokrati känns hopplöst föråldrat.
I en framtida storregion kommer kommun- och regionförbund att ersättas av församlingar med direktvalda politiker, där länsinvånarna kan utkräva ansvar och göra ideologiska val som i sin tur förändrar de politiska förutsättningarna. Det kommer inte att bli någon enkel resa, tvärtom har vi mängder av stora och svåra utmaningar framför oss. Inte minst måste vi hitta former för att hantera den framtida regionens stora yta och samrådandet med alla de drygt 60 kommuner som finns i den framtida regionen.
Vi ser dock dessa utmaningar som överkomliga i relation till dagens demokratiska underskott. Fördelen med politiker är att vi, till skillnad från statliga tjänstemän. faktiskt enkelt kan avsättas.
För det andra – och det är egentligen vårt främsta argument – så kräver framförallt framtidens hälso- och sjukvård en annan geografisk organisering. Det är alltid svårt att sia om framtiden, men något som vi med säkerhet kan säga är att vi lever allt längre, att vi därmed efterfrågar mer sjukvård och att denna sjukvård tenderar att bli mer och mer högteknologisk och resurskrävande.
På vilket sätt hänger då detta samman med frågan om en framtida storregion?
Jo för att i framtiden verkligen kunna erbjuda en bra sjukvård för alla måste helt enkelt sjukvården omorganiseras så att patientunderlaget blir större. Små landsting kommer helt enkelt inte kunna bära de stora investeringskostnader som krävs för att sjukvården ska kunna ligga i den absoluta framkant som vi tycker att länsinvånarna förtjänar.
Även här står vi inför stora utmaningar vad gäller att hitta organisatoriska former för samverkan mellan våra två universitetssjukhus, våra fyra länssjukhus och tiotalet länsdelssjukhus. Inte minst Akademiska sjukhuset behöver och förtjänar ett större och mer förutsägbart patientunderlag. Vi ser också stora möjligheter för att ännu bättre än idag samordna frågor om infrastruktur, kultur och regional utveckling.
Vi får också helt andra förutsättningar att kunna bedriva ett aktivt arbete för att främja tillväxt och näringslivsutveckling, och i förlängningen – när regionens styrkor kan delas av fler – skapa nya arbetstillfällen. Redan i dag har vi en väl utbyggd kollektivtrafik som sammanlänkar de sex länen. I framtiden ser vi stora möjligheter att kunna få vardagen att fungera för människor i hela regionen.
Det har framställts som att processen kring bildandet av en storregion har forcerats, varit odemokratiskt och slutligen klubbats igenom med en knapp majoritet. Arbetet har som sagt pågått länge; arbetsgrupper med politiker och tjänstemän har förberett sig under lång tid, i en transparent process. Slutligen fattades beslutet med en bred politisk majoritet, där 15 av 19 ledamöter i landstingsstyrelsen ställde sig bakom beslutet.
Det har felaktigt uppfattats som att en framtida storregion, av vissa benämnd som ”monsterregionen”, ska sluka och centralisera resurser till ett eller på sin höjd ett par centralorter. Vi socialdemokrater delar inte alls denna uppfattning. Tvärtom är vi, och här finns det en stor politisk enighet, övertygade om att framtidens hälso- och sjukvård måste lokaliseras närmare medborgarna. Det blir dels billigare, men framförallt kan vi på detta sätt erbjuda en bättre välfärd för alla.
Börje Wennberg
Landstingsstyrelsens ordförande (S)