Boel Vallgårda kritiserade på UNT Debatt (10/4) alliansens skolpolitik under åren 2006–2014. Vallgårda var medarbetare vid barn- och ungdomsnämndens förvaltning när jag var ordförande. Hon är en skicklig analytiker och initiativtagare till den avancerade modellen för resursfördelning som hon skriver om. Jag uppskattar att diskutera med henne, men vi tycker helt olika.
Under alliansens två mandatperioder höjde sig skolorna i Uppsala till plats 55 från plats 214 bland landets kommuner vad gäller andelen elever som klarade godkända betyg.
När vi överlämnade makten till de rödgröna tillhörde Uppsala den bästa fjärdedelen av landets kommuner i SKL:s (Sveriges kommuner och landsting) rankning av det samlade resultatet i alla årskurser.
Vi moderater och alliansen hade lovat att sätta fokus på skolans huvuduppgift – kunskapsuppdraget. Därför ändrade vi också i modellen för resursfördelning.
Vallgårdas resursfördelningsmodell gav stora variationer mellan åren som skolorna hade svårt att förstå och planera utifrån.
Utfallet gick inte heller att utvärdera vilket kritiserades av Skolinspektionen. Modellen bygger på en exakt uträkning av den statistiska risken för varje elev att misslyckas. Skolorna får pengar som motsvarar risken (till exempel index 80 ger dubbelt så mycket som index 40).
Vi införde i stället en resursfördelningsmodell som var betydligt enklare. Vi riktade in oss på de två faktorerna som har störst betydelse för resultaten, föräldrarnas utbildningsnivå och antalet elever som kom från länder med generellt låg utbildningsnivå direkt till högstadiet. Modellen gav förutsättningar för skolorna att planera sin verksamhet.
Vallgårda skriver att ytterområdesskolor förlorade på alliansens modell. Så var inte fallet då flera av dessa skolor fick mer pengar med alliansens modell.
Dessutom fanns ett särskilt bidrag till småskolor på landet som lades på den nivån som skolförvaltningen ansåg behövdes. Ingen ytterområdesskola lades ned under vår tid.
Övertygelsen att mer pengar alltid kan rädda skolor genomsyrar Vallgårdas modell, men så är inte fallet. Tre av skolorna som fick högst ersättning enligt Vallgårdas modell lades ned under vår tid. Det behövdes helt andra förändringar än mer pengar.
En skola som bevisade detta var Gottsundaskolan som klev upp till en position bland Uppsalas bästa skolor, ”trots” alliansens modell.
När vi tog över fick bara fyra av tio elever i nian godkända betyg. När vi lämnade klarade nio av tio elever godkänt!
Framgången var helt skolledningens och lärarnas förtjänst som förstod att mer pengar inte alltid är lösningen.
Boel Vallgårda skriver att hennes modell är träffsäker. Men varför anser hon då att det är så viktigt att medlen skall omfördelas efter skolförvaltningens tyckande? Borde inte den så träffsäkra modellen, som kostar en hel del att skapa och uppdatera varje år, ge rätt belopp? Ifall grundskoleledningens kunskaper om behoven i praktiken skall bestämma fördelningen vore det billigare och bättre att delegera resursfördelningen till förvaltningen direkt.
Nuvarande rödgröna majoritet har återinfört Boel Vallgårdas modell för resursfördelning och vi kan konstatera att en ytterområdesskola nu också tvingats lägga ned under rödgrönt styre.
Andelen godkända betyg har minskat i både årskurs nio och sex. I SKL:s rankning av skolkommuner har Uppsala rasat ned till plats 146, ett ras på 57 platser.
Vi moderater kan inte tänka oss att elever skulle tvingas gå i skolor som de själva inte tror ger dem de bästa möjligheterna inför framtiden. Elever är olika. Vi moderater kommer att fortsätta att försvara deras rätt att välja skola.
Cecilia Forss (M)