Vi från BOiU, Barnombudet i Uppsala län, är regelbundet ute i skolor. I maj var vi hos alla klasser på Tunabergsskolan, och nu under höstterminsstarten har vi varit i 34 femteklasser i 14 olika skolor.
Vi har stött på klasser där det har varit svårt att hålla en lektion, men de hör till undantagen.
De allra flesta har en god struktur där lärare och elever har kommit överens om olika verktyg för att skapa ett klimat som går att arbeta väl i. Några exempel är att ha en handsymbol för att klassen ska vara tyst, så att läraren inte behöver överrösta, eller olika positiva förstärkningar på gruppnivå för att belysa när klassen har haft väl fungerande beteenden. Verktygen för att arbeta med att skapa goda relationer och gott klassrumsklimat menar jag alltså faktiskt finns, men används tyvärr inte alltid.
Problemet, som har belysts på olika avdelningar i UNT, finns likväl, även om det inte handlar om en skola i förfall.
Att helt och hållet lägga problemet i knät på de elever som inte klarar av klassrumssituationen är för ensidigt.
Vi på BOiU pratar ofta om ett barnrättsperspektiv. I det ingår bland annat att se till barnets behov. Det vill säga varje enskilt barn i de klassrum där ingen kan arbeta. Såväl den som anses ”stöka” och de andra.
Mängden förklaringar till att en del elever beter sig ”stökigt” är stor. Det kan vara allt från en dysfunktionell hemmasituation med missbruk eller psykisk ohälsa, till egna (och kanske även föräldrars) olika diagnoser. I hög grad handlar det om vilka förutsättningar vi ger dessa elever att lyckas. Bara häromdagen hörde jag en rektor beskriva hur en lärare peppat en elev att bete sig på lämpligt sätt i matsalen och eleven var verkligen motiverad att klara det.
Situationen blev dock återigen övermäktig – ljudnivån, rörigheten, trängseln. Eleven klarar det inte, och blir förtvivlad över sitt ”misslyckande”. Igen.
Vi måste fundera på vems misslyckande det egentligen handlar om. I det här fallet har vi uppenbarligen gett eleven en för stor utmaning. Risken är också att det har skett många gånger och lett till att eleven tappar tilltron till sig själv.
Vi måste i alla lägen komma ihåg att ställa oss frågan varför en elev beter sig som den gör. Kanske är det socialtjänsten som behöver bidra, eller ett samarbete mellan BUP, socialtjänst och skola?
Jag vill starkt vända mig ifrån tanken att ha vakter i skolan, vilket nämts i debatten. Däremot tror jag att det finns behov av mer personal som är utbildad för att ta hand om barn, än de lärare som behöver vara kvar i klassrummet när en elev inte klarar situationen längre. Kanske fritidspedagoger eller socionomer.
Att lyfta fram det som fungerar genom positiv förstärkning finns det också evidens för, men det är av stor vikt att det inkluderar dem som mest behöver träna på att förändra sitt beteende.
Uttrycket ”Catch them beeing good” sammanfattar den inställningen. I stället för att ständigt uppmärksamma det beteende som vi inte vill se mer av.
Under alla de 30 år vi som förening varit ute i skolklasser har vi mött många skickliga lärare, och även annan personal, som möter eleverna med omtanke, respekt och strukturer. Vid ett av lektionstillfällena i augusti var det ett gott exempel på hur en elev fick möjlighet att, med assistent, delta under en del av lektionen, för att sedan fortsätta på egen hand. Ett sätt att anpassa efter individens behov och samtidigt inkludera i så hög grad som möjligt.
I en perfekt värld har alla lärare fått med sig en uppsjö metoder och verktyg från sin utbildning för att skapa arbetsro i klassrummen. Dessa gynnar ofta främst de elever som har svårast att vara stilla och tysta. I den perfekta världen har vi också rimligt stora klasser där läraren hinner uppmärksamma alla elevers olika behov, och anpassa undervisningen därefter. Och vi har personal som kan ta vid utanför klassrummet.
Kanske kan eleven själv lära sig känna igen sina reaktioner tidigare och signalera när bägaren är på väg att rinna över, och då utan stök kunna lämna lektionen.
Eller att läraren kan läsa av eleven och uppmana till en paus. Det är också möjligt att vi skulle behöva fler mindre skolenheter för de elever där de traditionella skolorna är för röriga, och att det i fler fall behöver kunna utredas om det är lämpligare att en del får gå åtminstone en period på en sådan enhet.
I en debattartikel i UNT från september 2010, som jag som lärare skrev tillsammans med nu bortgångne rektor Anders Gentzel, beskriver vi Uvengymnasiets framgångsrika arbete med att skapa ordning och reda genom trygghet och trivsel:
”Trygghet och trivsel i skolan bygger på personalens bemötande av eleverna. Detta innehåller både uppskattning och gränssättning. Alla elever ska känna sig sedda, hörda och förstådda. Samtalet är grunden för en positiv personlighets- och beteendeutveckling hos eleverna. Personalen reagerar omedelbart när det inträffar negativa händelser. Vid problem med oro i klassrummet tas problemet genast upp med berörda elever i form av omsorgssamtal. Om problem kvarstår utreds orsakerna som problemet bottnar i. Som en sista åtgärd kan eleverna omfördelas i mindre grupper eller flyttas till andra grupper. Genom att personalen visar engagemang för eleverna skapas tillit och förtroende hos dessa. Eleverna lär sig att lita på vuxna och att förstå att personalens arbete i skolan utgår från att vilja hjälpa och inte straffa.”
Stödåtgärderna måste komma tidigt, så att vi aldrig ska hamna i situationen där en elev behöver lämna klassrummet i affekt, oavsett om det sker på eget eller lärarens initiativ.
Vi behöver inte mer straffåtgärder, utan i stället höja ribban på arbetet med att främja och förebygga.