Studenterna håller inte måttet, tycker vi inom universiteten. För ett par år sedan ondgjorde jag mig tillsammans med några kolleger över studenternas bristande kunskaper i svenska. Det snabba SMS-andet, chattandet, den fragmentiserade texthanteringen är kanske skälet. ”Unga uppfinner egen språkvärld med mobilerna”, skrev Niklas Orrenius i DN i augusti förra året.
Men det är inte enbart studenternas språkliga färdigheter som vi lärare inom den högre utbildningen anser vara bristfälliga.
Extremindividualismen, menar Jenny Westerstrand, eller egofokus som hon kallar det i DN, försvårar för studenterna att skaffa sig ett nödvändigt vetenskapligt djup för att kunna föra vetenskapliga resonemang. Studenterna är mest intresserade av sig själva och sin individuella relation till kunskapsstoffet, menar hon.
Dessa tycks vara ett allmänt fenomen, åtminstone i i-världen. Nyligen konstaterade professor Kirsten Drotner i Politiken att ungefär hälften av de danska studenterna har svårt att skriva så att läsaren förstår innebörden. Det japanska vetenskapsrådet uttrycker i en aktuell rapport oro över att studenterna endast är intresserade av frågor som direkt berör dem i deras omedelbara verklighet.
Det tycks således föreligga en växande skillnad mellan vad vi inom högre utbildningen anser vara bra kunskap och vad ungdomarna är beredda att, eller kan, ta till sig.
Det finns förstås tänkbara sätt för universiteten att hantera detta: exempelvis med något som motsvarar den Björklundska betygspiskan i grundskolan, en starkare socialiseringsprocess, så att studenterna, i linje med Uppsala universitets devis, tänker mera rätt än fritt.
Det finns också en tilltagande skillnad mellan vad studenterna vill och vad staten/samhället förväntar sig att de skall uppnå inom den högre utbildningen.
Studenterna studerar fel ämnen. Utbildningar som bedöms bidra till samhällsutvecklingen, eller till att lösa problem som hindrar den, är naturligtvis viktiga. Men de traditionellt ”nyttiga” utbildningarna attraherar färre studenter. Tekniska/naturvetenskapliga ämnen har till exempel fått svårare att rekrytera och det är nästintill omöjligt att hitta studenter till lärarutbildningar i dessa ämnen.
I stället söker sig studenterna till samhällsvetenskapliga ämnen, teologi och humaniora. Omkring 60 procent av alla studenter finns, enligt UKÄ, inom dessa discipliner, och många väljer fristående kurser snarare än program.
En dylik trend finns i hela Västeuropa och USA. Flera av dessa ämnen leder, i dagsläget, inte alltid till säkra välbetalda jobb som motsvarar utbildningen. Det finns få jobb för konstvetare eller antropologer om man inte väljer att stanna inom universitetsvärlden, och även då är karriärmöjligheterna få. Utifrån statens synvinkel går således många skattemiljarder till utbildningar som inte tycks ha någon omedelbar samhällsnytta. Också här finns det rätt så enkla metoder att ta till. Regeringen kan exempelvis reducera antalet studieplatser i ”oproduktiva” utbildningar, som man är på väg att göra bland annat i Danmark, Sydafrika och England, och styra ännu mera resurser till de ”produktiva” utbildningarna.
De föreslagna löningarna till dessa problem har hittills alltid innehållit olika metoder att styra studenterna genom socialisering och disciplinering in på tänkesätt och studieinriktningar som vi, den äldre generationen, finner nyttiga, rätta och riktiga.
Statens och universitetens oro över studenterna och de tänkbara åtgärderna för att rätta till problemen bygger på två tydliga principer: För det första, att studenterna tänker fel och vi inom universiteten tänker rätt, och för det andra, att staten vet bättre än studenterna vilka utbildningar som är samhällsnyttiga och vilka arbetsmöjligheter som finns i framtiden.
Låt oss i stället vända på steken och se saken från studenternas synvinkel. Många studenter är helt enkelt beredda att ta på sig stora studieskulder utan till synes säkra framtidsutsikter.
Kan det vara så att studenterna letar efter lösningar till den komplexa framtid som väntar runt hörnet och som till exempel jag inte kommer att vara delaktig i?
De kanske redan förnimmer ett samhälle som är annorlunda än det nuvarande – en värld där de globala problemen löses på en global nivå och där utbildningarna är anpassade till helt nya förutsättningar. Studenternas kan måhända inte skriva alla gånger, men vi kanske inte erbjuder dem vad de verkligen skulle behöva på ett för dem relevant sätt.
Universiteten håller därför sakta på att förlora greppet om studenterna. Studenternas val är en tydlig indikation på vad som är på gång.
Redan nu kan studenterna välja relativt fritt när, var, hur och vad de vill studera. Studielån kan fås i princip för all slags högre utbildning varsomhelst i världen. Även om de så kallade campus-studierna fortfarande är dominerande kan studenterna också välja att studera på distans eller online och på så vis kombinera exempelvis utlandsvistelse eller arbete med ortsoberoende studier. Om studielånssystemet reformeras, vilket man kan hoppas på, så att begränsningen på tolv terminer tas bort, skulle studierna kunna spridas över hela livet och återupptas när behov av nya kunskaper uppstår. Idén om livslångt lärande har funnits exempelvis på EU-kommissionens agenda i många år, vilket man i Sverige tyvärr har funnit varken intressant eller relevant.
Studenterna visar flexibilitet men vi inom universiteten, och i samhället, gör det mera sällan.
I framtiden kanske vi därför ersätts av utbildningssystem som bättre svarar mot behoven i ett extremt rörligt föränderligt samhälle. Det finns redan ett ökande antal legitima privata alternativ. Jag tror också att vi i framtiden kommer att se alternativa utbildningssystem. Ett exempel på sådana skulle kunna vara U-dai, kort för japanskans unkaidaigaku, molnhavsuniversitet, som presumtiva studenter kan dyka i och få den utbildning de för tillfället behöver i ett livslångt lärande. Det kanske tar formen av globala nätverksuniversitet eller som företag som erbjuder studenterna individuella skräddarsydda utbildningar som de i sin tur köper av olika typer av utbildningsenheter. Hur det än blir finns det en överhängande risk att vi inom de traditionella universiteten helt tappar initiativet.
György Nováky, professorMori Arinori Center for Higher Education and Global Mobility
Hitotsubashi University, Tokyo