Vänsterpartiet i landstinget säger nej till Indelningskommitténs förslag om att bilda ett nytt superlandsting med sammanslagning av de sex landstingen i Uppsala, Gävleborg, Dalarna, Västmanland, Örebro och Sörmlands län. Indelningskommittén har inte tillfört några nya eller övertygande skäl för att bildandet av ett nytt storlandsting leder till en förbättring för invånarna i berörda landsting. Bärande i kommitténs resonemang är att större alltid är bättre. Men de behov som landstinget står inför löser man inte genom en ny länsindelning utan genom mer samarbete där det behövs, oavsett geografin.
Det sker redan samarbeten med omliggande län och landsting på en rad områden, men beroende på vilken sakfråga det gäller ser den geografiska indelningen olika ut. Många av dessa samarbeten kommer det att bli nödvändigt att fortsätta med även om ett superlandsting Svealand bildas. Ett sådant exempel är det så kallade ”En bättre sits”, där de fem mälarlänen tillsammans med Östergötland och Gotland formulerar behov av infrastruktur för järnvägar och vägar i ett sammanhängande koncept. Det är bra, men ytterst är det regeringen som ska stå för regional utjämningspolitik för att tillse att behov i hela landet kan tillgodoses och därmed balanseras mot varandra. Detta oavsett länens storlek.
Hälso- och sjukvården är den klart dominerande verksamheten för landstingen. Där pågår flera arbeten som går över länsgränserna. Inom landets sex sjukvårdsregioner samarbetar landstingen om den högspecialiserade vården, men även inom många andra områden. Det är viktigt att det finns tillräckligt med patientunderlag för universitetssjukhusen att bedriva en kvalitativt bra vård och klara sitt uppdrag inom forskning och utbildning. Tyvärr har det inom Uppsala- Örebro sjukvårdsregion tillåtits att enskilda landsting agerar som om den högspecialiserade vården kan upphandlas fritt utanför sjukvårdsregionen, och utan att först pröva om verksamheten finns inom regionen. Även här har sjukvården blivit en marknad där universitetssjukhusen konkurrerar med varandra. Det är regeringen som, enligt Hälso- och sjukvårdslagen, äger frågan om sjukvårdsregionerna, men den har inte tagit sitt ansvar.
Den högspecialiserade vården berör cirka fem procent av patienterna. Övriga patienter hanteras i den dagliga och nära vården och den helt dominerande patientgruppen är de äldre. Vårdens stora utmaning är att tillsammans med kommunerna säkerställa en nära vård, i hemmet eller boendet, och – om så behövs – samordnade verksamheter. På så sätt kan besök på akuten och onödiga inläggningar på sjukhus undvikas. Det är svårt att tänka sig att detta långsiktiga och viktiga arbete underlättas med ett superlandsting som omfattar 1,8 miljoner innevånare inom ett stort geografiskt område, och som ska samarbeta med 64 kommuner.
Det blir mindre demokrati i en storregion. Förslag till beslut inom dagens sjukvårdsregion återförs till beslut i respektive landsting, där också politiskt ansvar kan utkrävas. I ett superlandsting kommer beslut och ansvarsutkrävande längre från länsinnevånarna.
I stället för dagens sex landstingsfullmäktige med totalt 448 ledamöter blir det troligtvis en fullmäktigeförsamling i storleksordningen 150 ledamöter. Dessa ledamöter ska behärska verksamheter som omfattar bland annat två universitetssjukhus, fyra länssjukhus, 15 länsdelssjukhus och cirka 220 vårdcentraler inom ett geografiskt område som sträcker sig från Idre i nordväst, Gnarp i nordost och vidare ner till Askersund och Oxelösund i söder, och som befolkas av 1,8 miljoner invånare.
För att klara av att ha lokal kännedom och förankring är det troligt att det i det nya storlandstinget införs regionala nämnder. De direktvalda församlingarna kommer att ersättas med indirekt valda nämnder som det inte går att utkräva politiskt ansvar för i allmänna val. Det kommer att kräva mycket tid och arbete för att enas om allt från skattesatser och patientavgifter till taxor i kollektivtrafiken, hyresmodell och hyresnivåer för de egna verksamheterna, regelverk för vårdcentralsuppdrag, personalpolitik med mera, med mera. Frågan är vilken nytta detta har för invånarna i de nuvarande sex länen?
Indelningskommittén har inte visat på nyttan för länsinvånarna med bildande av en superlandsting bestående av sex av dagens landsting. Dock kommer avståndet till de folkvalda att öka och demokratin urholkas. I landstingsstyrelsen yrkade Vänsterpartiet därför avslag till Indelningskommitténs förslag avseende bildande av superlandstinget Svealand.
Sören Bergqvist
Landstingsråd (V)