Folkets hälsa har blivit en omdebatterad samällsfråga. Numera vakar en särskild stalig myndighet över vårt välmående. Folkhälsomyndigheten samlar in uppgifter om vår hälsa men också om mer svårinringade företeelser som levnadsvanor och livsstil.
Myndighetens intresse för vår hälsa riktas mot befolkningen i stort. Vissa samhällsgrupper med speciella hälsoproblem fångas inte in i dessa nationella kartläggningar. En sådan grupp är funktionshindrade.
Denna lucka blev i höstas till viss del fylld av Region Uppsala (landstinget). Inom den förvaltning som heter Hälsa och habilitering genomförde då Helena Karlén Nilsson och Claudio Troncoso Munoz ett pilotprojekt med inriktning på synskadades hälsoläge i Uppsala län. Genom att med några få undantag ställa samma frågor som i Folkhälsomyndighetens enkät från 2012 gav den regionala undersökningen underlag till en jämförelse av synskadades hälsa med befolkningen i stort.
Regionenkätens målgrupp var de personer som registrerats på Syncentralen under de senaste fem åren. Efter vissa korrigeringar för bland annat synskadades höga medelålder delades de svarande in i åldersgrupperna 59–79 och 80–90 samt i blinda/gravt synskadade och synsvaga efter graden av synnedsättning. Svarsfrekvensen låg på 67 procent.
Knappast förvånande mår och lever synskadade i många avseenden som folk gör mest. I vissa fall sticker de dock ut.
I bedömningen av den egna hälsan skiljer sig synskadade avsevärt från befolkningen i stort. Bland personer mellan 59 och 79 år uppger drygt sex av tio i riksenkäten att deras allmänna hälsotillstånd är bra eller mycket bra. Motsvarande resultat för synskadade rör sig om fyra av tio, en skillnad på 22 procent. En klyfta finns också beträffande psykosomatiska åkommor. Det gäller främst blinda/gravt synskadade. Hälsa har samband med möjligheten att vistas och röra sig utomhus.
Regionenkäten visar att nästan hälften av blinda/gravt synskadade sällan eller aldrig går ut på egen hand.
Omkring en fjärdedel gör det aldrig. Följden blir att fritiden starkt påverkas. Det är endast knappt 20 procent av alla synskadade som inte känner att synnedsättningen utgör ett hinder i fritidssammanhang.
Siffrorna understryker betydelsen av en väl fungerande kollektivtrafik eftersom synskadade varken kan cykla eller köra bil. Men resor med buss eller tåg är inte heller något egentligt alternativ. Nästan åtta av tio blinda/gravt synskadade i Uppsala kommun uppger att det är mycket svårt att resa kollektivt och i övriga kommuner i länet tycker nästan alla så – 97 procent.
Slutsatsen blir att radikala åtgärder måste till om även synskadade skall kunna resa som andra.
Men en för synskadade fullt tillgänglig kollektivtrafik förefaller ligga långt fram i tiden. Den ansvariga myndigheten, Upplands Lokaltrafik (UL), intar framför allt en defensiv hållning i den centrala frågan om anpassningar av hållplatser och bytespunkter till synskadades behov. När UL:s nuvarande trafikförsörjningsprogram antogs för drygt ett år sedan var ingen hållplats i länet fullt tillgänglig. Tio procent av de cirka 2 000 hållplatserna uppfyllde kravet delvis. Och om tretton år, 2030, beräknas 20 procent vara anpassade. Med denna ökningstakt kommer det att dröja länge innan synskadade kan ta bussen eller tåget utan allvarliga bekymmer.
Men det finns saker att göra genast.
En given åtgärd för UL vore att en gång för alla sätta stopp för ofoget att stänga av hållplatsutropen i bussarna. Externa utrop om ankommande bussar borde också vara en självklar service.
Folkhälsomyndighetens enkäter görs under namnet Hälsa på lika villkor. Synskadade i Uppsala län ligger illa till i detta perspektiv. Region Uppsala kan göra åtskilligt för att att förbättra deras situation.
Lars Nord, docent i statskunskap och före detta universitetslektor