I maj stoppades ett lastfartyg med västsaharisk fosfat på väg till Nya Zeeland i Port Elisabeths hamn i Sydafrika. I juni beslutades att en rättegång ske och en domstol ska fastställa vem som är ägare till lasten. Det marockanska statliga bolaget OCP rasar.
Detta är en framgång för västsahariernas representant Polisario Front efter 42 års marockansk ockupation.
Men den svenska regeringens svek fortsätter.
I maj meddelade utrikesminister Margot Wallström att Sverige godkänner EU-kommissionens plan att förhandla fram ett nytt handelsavtal med Marocko – som även ska omfatta västsahariska varor.
Ett halvår tidigare hade EU-domstolen meddelat att EU:s tidigare avtal med Marocko inte kan gälla västsahariska varor, eftersom Västsahara inte är en del av Marocko. Det betyder att Marockos försäljning av västsaharisk fosfat, fisk, sand etcetera definitivt är illegal.
Men för EU är tydligen goda förbindelser med Marocko viktigare än lagar, folkrätt, mänskliga rättigheter – och domslut av den egna EU-domstolen.
Det verkligt sorgliga är att Sverige har bytt fot totalt och faller in i denna rättsvidriga politik.
För 15 år sedan stred en socialdemokratisk jordbruksminister mot EU:s fiskeavtal med Marocko, eftersom de västsahariska vattnen inte var uteslutna ur avtalet. Sverige var då det enda EU-land som röstade emot avtalet.
Flera länder har därefter följt Sveriges exempel vid omförhandlingar av avtalet.
I dag gör den svenska socialdemokratiska och miljöpartistiska regeringen tvärtom.
Margot Wallström förklarar regeringens beslut med att man vill vara med och se till att västsahariernas intressen tillvaratas. Det är naturligtvis snömos.
Redan när den första domen i EU-domstolens lägre instans Tribunalen kom 2015 överklagade Sverige tillsammans med övriga EU-länder med motivet att man vill ha en starkare dom.
Det fick man i december 2016. Domen var ännu tydligare. Marocko äger inte Västsahara. EU:s avtal med Marocko är illegala när det gäller Västsahara och dess naturtillgångar. Polisario Front är Västsaharas representant.
Men en starkare dom räckte alltså inte. Även detta var ett spel för gallerierna.
Redan i januari 2016 förklarade regeringen att Sverige inte kommer att erkänna Västsahara, trots riksdagsbeslut och kongressbeslut.
Sverige skulle i stället följa FN-spåret. Detta FN-spår om västsahariernas rätt till självbestämmande och självständighet har varit stendött i 15 år på grund av Frankrikes starka stöd till Marocko och vetorätt i säkerhetsrådet.
Under Sveriges snart sex månader i säkerhetsrådet har en ny resolution om Västsahara röstats igenom. Det absolut minsta man kunde vänta sig var att FN-styrkan skulle få mandat att övervaka brott mot mänskliga rättigheter. Så skedde inte.
Den västsahariska befolkningen i ockuperat område är fortfarande helt skyddslös.
Ändå skryter den svenska regeringen med att man flyttat fram positionerna. Det är ren lögn.
Sverige har dessutom strypt direktbiståndet till flyktinglägren. Inga mer proteinrika fiskkonserver till kvinnor och barn. Biståndspengar går i stället till dyra och byråkratiska FN-system.
I juni meddelade Migrationsverket att 82 marockanska ungdomar utan asylskäl utvisats från Sverige i år. Det har kunnat ske, eftersom den marockanska ambassaden plötsligt medverkat till att utfärda pass till sina medborgare.
Är det ”tacken” för att Sverige gjort en total kovändning i Västsaharafrågan och tillmötesgått Marocko i den ena frågan efter den andra?
I flyktinglägren i Algeriet väntar fortfarande 165 000 västsaharier på att den marockanska ockupationen ska upphöra.
Lena Thunberg, redaktör för Tidskriften Västsahara