Sveriges sjÀlvförsörjningsgrad pÄ lammkött Àr i dag 30 procent, nÀr den skulle kunna ha varit 100 procent med rÀtt förutsÀttningar. I dag nÀr oron i vÀrlden ökar och alla lÀnder behöver öka sin krisberedskap och öka sin sjÀlvförsörjningsgrad, saknar Sverige handlingskraft att förverkliga sin livsmedelsstrategi.
Enda vĂ€gen framĂ„t Ă€r att demokratiska fattade beslut i riksdagen efterlevs. Ansvariga politiker och relevanta myndigheter mĂ„ste vidta Ă„tgĂ€rder med tydliga mĂ„l i regleringsbrev dĂ€r handlingsplaner upprĂ€ttas som möjliggör en ökad sjĂ€lvförsörjningsgrad pĂ„ lammkött till minst 80 procent. Det mĂ„ste ocksĂ„ sĂ€kerstĂ€llas att tamdjurshĂ„llning inte pĂ„tagligt försvĂ„ras och att socioekonomisk hĂ€nsyn ska tas. Samtidigt som rovdjursförvaltningen ska leda till en gynnsam bevarandestatus ska den ocksĂ„Ì frĂ€mja samexistens mellan mĂ€nniskor och rovdjur, samt förebygga och begrĂ€nsa rovdjursangrepp dĂ€r staten skall ta full kostnadstĂ€ckning för förebyggande Ă„tgĂ€rder för statens vilt mot tamdjurshĂ„llning. I dag har rovdjurförvaltingen havererat. Nu Ă€r det brĂ„ttom. HĂ€r krĂ€vs nĂ€ra samverkan med berörda parter.
I dag minskar fĂ„rföretagare i till exempel Uppsala lĂ€n med en oroande takt â ned omkring 20 procent pĂ„ 6 Ă„r. DjurĂ€garen fĂ„r ta ett alldeles för stort ansvar för att skydda sina djur mot statens vilt, som blir extra kostsamt med förebyggande Ă„tgĂ€rder som inte hjĂ€lper lĂ„ngsiktigt mot oro och stress över sina djur. GlĂ€djen med omsorgen om djuren byts ut mot daglig oro för hela familjen, att stĂ€ndigt försöka förbereda sig pĂ„ att hitta döda skadade djur i hagen eller saknad av djur. Det gör det arbetsmiljömĂ€ssigt omöjligt att bedriva fĂ„rproduktion i mĂ„nga delar av Sverige. Det Ă€r en stor orsak till att ansvarsfulla fĂ„r Ă€gare ger upp och minskar ner sin besĂ€ttning eller slutar nĂ€r de inte lĂ€ngre kan skydda sina djur mot fysisk och psykiskt lidande frĂ„n rovdjuren.
Att antalet fÄr minskar har pÄtagligt försvÄrat möjligheten att fÄ tag i livdjur för att kunna minska inavel. MÄnga djurbesÀttningar inom lantrasfÄren och produktionsfÄren har redan slagits ut och viktigt avelsmaterial har gÄtt förlorat för all framtid.
Sverige har skrivit under konventionen om biologisk mÄngfald vilket gör Sverige skyldigt att bevara lantraserna. Jordbruksverket har tillsammans med 19 lantrasföreningar det uppdraget. VÄra svenska lantraser har unika egenskaper som prÀglats under ett helt annat jordbrukssystem dÀr de var viktigt med större variation i sin arvsmassa. FÄren skulle hÄlla mÀnniskan varm genom sin unika ull. Skinnen kunde anvÀndas till mÄnga omrÄden och köttet minskade risken för svÀlt. Djuren betade ocksÄ mark som inte gick att odla.
MÄnga av vÄra lantraser Àr speciellt anpassade för vÄrt klimat och har den unika förmÄgan att komma upp i god avkastning pÄ magert foder. De Àr duktiga pÄ att ta hand om sin avkomma, Àr sunda och hÄller sig ofta friska lÄngt upp i Ären. Helt enkelt för att i vÄrt gamla kultursamhÀlle med sjÀlvhushÄllande jordbruk var dessa egenskaper viktiga.
Lantraserna, men Àven övriga fÄrraser, Àr en del av vÄr kulturhistoria. Som nu Àr hotad nÀr man inte lÀngre kan beta kulturmark och skogsnÀra beten för markerna Àr svÄra att stÀngsla in för att hÄlla rovdjuren utanför.
Nu har den nya rovdjurspolitiken tyvÀrr havererat i sin iver att inte se helheten och konsekvenserna. Alla behöver öppna sina ögon och se vad som hÄller pÄ att hÀnda i vÄrt kulturlandskap och vÄga agera. Lammen tystnar. Svensk fÄrnÀring Àr hotad. Antalet uppfödda lamm minskar.