Enligt regeringsbeslut för Palestina-strategi syftar Sverige till att bidra till att få till stånd ett ”demokratiskt, självständigt, sammanhängande och livskraftigt Palestina som existerar sida vid sida med Israel i fred och säkerhet, med 1967 års gränser som utgångspunkt och med Jerusalem som en huvudstad för två stater”. Bland annat vill Sverige stärka mer transparenta och demokratiskt styrda offentliga palestinska institutioner, samt mer effektiva ansvarskrävande mekanismer, inklusive ett mer livskraftigt och pluralistiskt civilsamhälle.
I ljuset av detta kan man undra varför Sverige ger stöd till ett icke-legitimt palestinskt ledarskap lett av en icke-folkvald palestinsk president, Mahmoud Abbas, som under de senaste åren har underminerat alla möjligheter att skapa ett demokratiskt och sammanhängande Palestina.
Den palestinska staten och institutioner som Sverige ger stöd till har under Mahmoud Abbas förvandlats till en mardröm för flertalet palestinier. Vad Sverige ger stöd till är i själva verket en exkluderande, icke-demokratisk, korrupt, auktoritär myndighet som saknar en befrielsestrategi, som saknar legitimitet hos majoriteten av palestinierna, samt som splittrar snarare än förenar palestinier.
Mahmoud Abbas har varit Palestinas president sedan 2005. Han vägrar att utlysa presidentval och liksom alla andra diktatorer i Mellanöstern kommer han att dö som president och lämna efter sig ett politiskt tomrum som kännetecknas av splittring och personliga intriger snarare än demokratiska traditioner och legalitetsprinciper.
Under Mahmoud Abbas och sedan 2006, har motsvarigheten till den palestinska riksdagen i princip inte sammanträtt. Detta innebär att alla viktiga och avgörande politiska beslut fattas utan någon som helst folklig och demokratisk insyn och utanför de formella offentliga institutioner som Sverige ger stöd till och förväntar ansvarskrävande ifrån.
Sveriges stöd till de palestinska institutionerna splittrar snarare än leder till ett ”sammanhängande och livskraftigt Palestina”. De palestinska institutionerna under Mahmoud Abbas exkluderar Hamas som vann de palestinska valen år 2006. Denna exkludering av Hamas har lett till en situation där Fatah, Mahmoud Abbas parti, och Hamas styr över var sitt område, Västbanken respektive Gaza, och därmed blockerar alla försök att komma överens om och utarbeta en nationell palestinsk befrielsestrategi. Denna splittring utnyttjas väl av Israel, och för varje dag som går blir det svårare att skapa försoning bland de politiska krafterna i Palestina.
Medan Sverige och EU ger helhjärtat stöd till Mahmoud Abbas och hans myndighet, har det bland Palestinas ungdomar och inom Mahmoud Abbas egen parti, Fatah, växt ett allt större motstånd mot det palestinska ledarskapets auktoritära karaktär, dess korruption, dess oförmåga att förena Palestinierna och skapa hopp om framtiden, och dess säkerhetssamarbete med Israel som leder till att palestinier förhindras från att etablera en legitim kamp mot ockupationen. I brist på en legitim och icke-våldsinriktad strategi, dras fler och fler palestinier till våldets ideologi.
Är det inte dags att Sverige ifrågasätter hur Palestina-strategin egentligen fungerar i praktiken? Min fråga till regeringen är: på vilket sätt bidrar Sverige idag till att få till stånd ett demokratiskt, självständigt, sammanhängande och livskraftigt Palestina som existerar sida vid sida med Israel i fred och säkerhet?
Salam Karam
Fil dr i statskunskap och journalist