I en replik på min artikel om att avskaffa rätten till sympatiåtgärder skriver Pavlos Cavelier Bizas och Linus Jarhede från SSU (UNT Debatt 12/1) att förslaget skulle innebära att den svenska modellen urholkas. Vidare hävdar man att förslaget saknar grund i forskning och att rätten till sympatiåtgärder inte är problematisk. På alla punkter har de fel.
Den svenska modellen är inte optimalt anpassad till dagens förutsättningar.
Mycket tyder på att efterfrågan på lågkvalificerad arbetskraft ökar på arbetsmarknaden – detta gäller inte minst inom servicesektorn – men genom att konsekvent driva upp kostnaderna för arbete gör den svenska modellen att få jobb skapas och att många hamnar i utanförskap.
Den svenska modellen har behövt förändras under lång tid, men nu är det brådskande.
Om ingenting görs riskerar utanförskapet som modellen för med sig att bli alldeles för stort. Det finns inget utrymme för nostalgisk sentimentalitet. Den svenska modellen måste finnas till för människorna, inte tvärtom.
Även om sympatiåtgärder sällan är någonting som faktiskt används, är hotet om dem ett tillräckligt effektivt verktyg för att hålla fast vid en upptrissad lönestruktur.
Att argumentera för att bevara rätten till sympatiåtgärder är inget annat än facklig konservatism.
SSU presenterar själva inga trovärdiga förslag, utan sitter fast bakom ideologiska skygglappar – trots att det nu är hög tid att möta arbetsmarknadens utmaningar. Att ta bort rätten till sympatiåtgärder är ett konkret förslag för att göra den svenska modellen gångbar även i framtiden.
Henrik Edin, förbundsordförande, Liberala ungdomsförbundet