"Det allra mest oroväckande i människans angrepp på sin miljö är hennes sätt att förgifta luften, jorden, floderna och havet med farliga och till och med direkt giftiga ämnen."
Så skrev den amerikanske författaren Rachel Carson i boken ”Tyst vår”, som utkom år 1962. Carson tänkte framför allt på den redan då omfattande användningen av skadliga bekämpningsmedel. I dag står vi inför utmaningen att hantera så kallade högfluorerade ämnen (PFAS), som också beskrivs som "för alltid"-kemikalier.
De finns i blodet hos nästan alla människor på jorden, med okända långsiktiga konsekvenser. PFAS är ett globalt problem som också blivit en stor lokal fråga. I decennier har PFAS-innehållande brandbekämpningsmedel släppts ut i stora mängder bland annat vid flygfältet i Ärna, vilket lett till att dricksvattentäkten i Uppsala förorenats med PFAS. Trots att detta varit känt sedan 2011 har ännu inte mycket gjorts för att minska spridningen av PFAS från flygfältet, vilket gör att problemet hela tiden växer.
I en debattartikel i UNT ("Kommunen kräver sanering av PFAS", 8/5-19) anför Försvarsmakten att det i dag inte ”finns metoder som fungerar" för sanering av Ärnas PFAS-förorenade mark och grundvatten. I deras yttrande till Försvarsinspektören från 2018 skriver man att ”det kunskapsunderlag som erfordras” inte finns i dag för att ens kunna föreslå några åtgärder vid Ärna.
Som tur är har Försvarsmakten fel. Det finns dussintals publicerade studier som har dokumenterat lyckade saneringsmetoder för PFAS både i mark och i vatten. Forskning om förbättrade behandlingsmetoder pågår visserligen, men redan nu finns tekniker som är mogna och ekonomiskt försvarbara för storskalig tillämpning.
Exempel på sådana är pumpning av förorenat grundvatten och avskiljning av PFAS med aktivt kol- eller jonbytarfilter, högtemperaturförbränning av jordmassor, fastläggning av föroreningar i jorden genom kemiska tillsatser, s.k. solidifiering med cement, samt jordtvätt. Några av dessa metoder har övervägts av Försvarsmakten, men avfärdats som alltför dyra i förhållande till miljövinsten.
Men under senare år har sådana metoder använts framgångsrikt t.ex. vid förorenade militära baser och industriområden i östra Kanada, USA och Australien, liksom även vid flygplatserna i Arlanda och i Oslo. Det finns starka skäl att tro att någon eller några av dagens tekniker bör fungera bra även på det förorenade området i Ärna.
Om inga åtgärder vidtas vid föroreningskällan flyttas problemet bara till dricksvattenverken. Vid Uppsalas vattenverk avlägsnas PFAS från dricksvatten sedan 2015 med aktiv kolfiltrering, med en på sikt stigande kostnad som Uppsalas vattenkonsumenter står för.
Dessutom är det troligt att utbredningen av föroreningen blir större med tiden. Problemet med PFAS skulle däremot minska långsiktigt och mer effektivt om åtgärder sattes in direkt i anslutning till flygfältet vid Ärna, där föroreningen är koncentrerad.
Vi är även övertygade om att det på sikt är samhällsekonomiskt lönsamt. Som ett exempel - enligt en nyligen publicerad studie av Gretta Goldenman m.fl. kan det vara värt upp till 50 miljarder kronor per år i direkta hälso- och vårdkostnader att sanera PFAS i förorenade områden i Norden.
Vi avslutar med Carsons kloka, tidlösa ord: "Valet är sist och slutligen vårt eget. Om vi, när vi nu känner till fakta, anser att man begärt av oss att vi skulle ta meningslösa och skrämmande risker – då borde vi nu se oss omkring och undersöka vilken annan väg som alls ligger öppen för oss."
Med detta i åtanke hoppas vi att Försvarsmakten omprövar sin inställning till möjligheten att sanera Ärna från PFAS. Det faktum att befintliga saneringsmetoder är dyra och eventuellt behöver mer förfining är inte en tillräcklig anledning till att skjuta upp effektiva åtgärder, när vi vet att läckaget från flygfältet hela tiden fortsätter.
Försvarsmakten måste ta sitt ansvar för att förhindra risken för fortsatt okontrollerad spridning av PFAS.