Den senaste tidens uppmärksammade haveri inom regeringskansliet där statsministern i ett år levde i ovisshet om sekretessbrott på Transportstyrelsen fick konsekvenser för två statsråd då infrastrukturministern och inrikesministern fick lämna sina uppdrag.
Vid onsdagens presskonferens osade det svavel från statsministern som menade att alliansens misstroendeförklaring mot tre statsråd var ”helt oseriöst”.
Vänsterdebattörer har i efterhand beskrivit presskonferensen som ”statsmannamässig”. Att vara arg och oförskämd mot dem som riktar kritik är inte vad jag förväntar mig av en ”statsman”.
Statsminister Löfven anser inte att det som har hänt är så allvarligt att det borde få några konsekvenser trots att han själv beskriver ett ”haveri” på Transportstyrelsen och att det sett i backspegeln hade varit bra om han hade fått kännedom om detta tidigare.
Att statsministern anser att hans regering kan behandla honom som ett rundningsmärke är ett sätt att utöva ledarskap. Ändå är han främst ansvarig i en regering som utövar ett kollektivt ledarskap.
Debatten kring det som hänt följer tyvärr tydliga partilinjer. Vänsterdebattörer tonar ner det som framkommer. När två statsråd får gå anser debattörerna att det var rätt först i efterhand men det tredje statsrådet, försvarsministern, borde absolut få stanna. Varför?
Ett skäl är så klart att skydda sin statsminister mot borgerlighetens fem partier (enligt den ”statsmannamässiga” statsministerns beskrivning vid presskonferensen ingår även SD i denna borgerlighet).
Ett annat skäl är nog att försvarsminister Hultqvist är populär också i borgerliga kretsar. Han är ansvarigt statsråd i ett läge där försvarsmakten befinner sig i ett återuppbyggnadsarbete efter några decenniers nedrustning i spåren av det kalla krigets avslutning. Han låter också riktigt gemytlig när han på klingande dalmål uttalar sig i olika frågor. Som bördig från Dalarna kan jag ha sympati för det men om vi funderar en stund. Är det egentligen något som skiljer sig i sak mellan stockholmaren Ygemans och dalkarlen Hultqvists agerande? Ja, det finns skillnader.Ygeman borde som ansvarig för Säkerhetspolisen ha informerat om myndighetens åtgärder mot bakgrund av haveriet på Transportstyrelsen.
Borde inte Hultqvist ha informerat om Försvarsmaktens åtgärder i en tid som statsministern själv beskriver som väldigt osäker ur säkerhetspolitiskt perspektiv? Mitt svar är ja.
Den sista försvarslinjen för regeringens stödtrupper är att inget borde ske innan Konstitutionsutskottet (KU) har sagt sitt. I efterhand anser stödrupperna inte att det var nödvändigt avseende avgången för de två statsråd som nu har tvingats lämna sina uppdrag.
Historiskt har sju misstroendeomröstningar genomförts i Sverige. I inget fall föregicks omröstningarna av KU-granskningar. I ett par fall handlade det om hur statsråd hade uttryckt sig i olika sammanhang.
Genom historien har statsråd tvingats lämna sina uppdrag av olika skäl. Underlåtenhet att betala tv-licens, inköp av toblerone med tjänstekort, bilkörning alkoholpåverkad med mera.
Nu handlar det om hanteringen av ett haveri på en statlig myndighet där känsliga uppgifter för rikets säkerhet och för enskilda riskerar att ha hamnat i händerna på främmande makt.
Personligen anser jag Hultqvist vara den bästa socialdemokratiska försvarsministern som jag kan minnas men att få ansvar innebär rimligen också att ta ansvar. Hultqvist har heller inte uttryckt någon ånger, det vill säga skulle samma situation uppstå igen skulle han kunna agera på samma sätt, inom sitt ”konstitutionella ansvar”.
I det här fallet har inte försvarsministern, som de två övriga statsråden, tagit det ansvaret.
Klas Bergström
Kommunstyrelsens ordförande (M) i Knivsta