Det behövs en regering som tar klimatfrågan på allvar, skriver Niclas Malmberg.
Klimatfrågan är den viktigaste politiska frågan på alla nivåer. För att snabbt få ner utsläppen av klimatgaser måste det finnas en sammanhängande politik i allt från internationella överenskommelser till arbetet ute i kommunerna. Men tyvärr har vi i åtta år nu sett att alliansregeringen inte tar klimatfrågan på allvar, utan tvärt om gång efter annan fattar beslut som leder åt helt fel håll. Några exempel:
Statligt ägda Vattenfall släpper ut nästan dubbelt så mycket koldioxid som vad hela Sveriges befolkning gör i övrigt, och intar en position som en av Europas klimatvärstingar. Trots det låter alliansregeringen Vattenfall projektera för fem nya kolgruvor med driftstid till 2050, vilka beräknas öka utsläppen med osannolika 1,2 miljarder ton koldioxid. Miljöpartiets krav är att Vattenfall ställer om till 100 procent förnybar energi.
De överskott av utsläppsrätter som Sverige haft har alliansregeringen sålt. Det inbringade 38,4 miljoner kronor att finansiera skattesänkningar i Sverige för, men har samtidigt medfört ökade utsläpp motsvarande 1,3 miljoner ton koldioxid i andra länder. Utsläppen känner inga gränser, så det finns ingen klimatnytta med utsläppsminskningar i Sverige som sedan äts upp av motsvarande utsläppsökningar i andra länder. Sverige borde i stället ha makulerat utsläppsrätterna, precis som andra länder med överskott av utsläppsrätter har gjort.
I stället för att lägga huvudparten av infrastrukturinvesteringarna på klimatsmart spårtrafik låter alliansregeringen Förbifart Stockholm sluka resurserna. Nästan alla intäkter från trängselskatterna fram till år 2047 är öronmärkta för Förbifart Stockholm, trots att Trafikverkets beräkningar visar att den sexfiliga motorvägen kommer att öka koldioxidutsläppen!
Ett lokalt Uppsalaexempel är att alliansregeringen kört över miljödomstolen och sagt ja till lågprisflyg på Ärna. I beslutet har man inte ens vägt in den planerade flygverksamhetens totala klimatpåverkan!
Sverige införde en koldioxidskatt 1991, som första land i världen. Koldioxidskatten har tveklöst varit en bidragande faktor till att vi sedan dess minskat utsläppen i Sverige, och en ännu viktigare effekt har varit att land efter land har valt att kopiera detta grepp. Men vi ser nu att det är nödvändigt med en höjning av koldioxidskatten, om vi ska lyckas skapa incitament för ytterligare utsläppsminskningar. Återigen visar alliansregeringen att man inte tar klimatfrågan på allvar och motsätter sig detta, trots att Miljöpartiets förslag är att utnyttja intäkter från en höjd koldioxidskatt till investeringsbidrag för bland annat biogasproduktion. Ska vi kunna ställa om från fossil energi till förnybar krävs att politiken gör det som är långsiktigt bra ur miljösynpunkt också kortsiktigt ekonomiskt rationellt.
De gröna elcertifikat som infördes 2003 satte fart på vindkraftsutbyggnaden. Vindkraften står i dag för en betydande del av Sveriges elproduktion. Men sedan 2009 har ökningstakten av nya vindkraftverk avstannat. Elcertifikaten börjar spela ut sin roll och Miljöpartiet har därför lagt en lång rad förslag för att göra egen förnybar elproduktion till en riktig folkrörelse, där nettodebitering är den kanske viktigaste reformen. På samma sätt som ingen betalar skatt på äpplen man äter från det egna äppelträdet, ska ingen betala skatt på el från egen förnybar elproduktion. Investeringspotentialen är gigantisk om vi får hushållen att intressera sig för att balansera sin elanvändning med el från egna solceller eller medlemskap i vindkraftkooperativ. Hundra procent förnybar elproduktion är fullt realistiskt i Sverige. Men en ännu större klimatnytta kan vi göra genom att också bygga ut överföringskapaciteten till kontinenten. Sverige skulle kunna hjälpa till att fasa bort kolkraft, i stället för att som nu låta Vattenfall bygga ut den.
Sverige har tidigare varit ett pådrivande land i klimatfrågan, både inom EU och i FN:s klimatförhandlingar. Men sedan Köpenhamnskonferensen är perspektivet det motsatta. Sverige lever inte ens upp till det åtagande vi har om att bidra med klimatbistånd utöver ordinarie biståndsbudget. Miljöpartiets skuggbudget i riksdagen innefattar därför två miljarder kronor i särskilt klimatbistånd. Sveriges ansvar går utanför landets gränser, men alliansregeringen vägrar till och med räkna med utsläppen från import. Den kanske viktigaste frågan för Sverige att driva i de internationella förhandlingarna är ett moratorium mot exploatering av jungfruliga tillgångar på fossil energi. Aldrig är väl vansinnet tydligare än när oljebolagen börjat prospektera efter olja i de områden som blir tillgängliga när polarisarna krymper. Miljöpartiet har försökt få alliansregeringen att agera internationellt, men inte ens under Sveriges ordförandeskap i Arktiska rådet ville regeringen hantera frågan om att freda Arktis från oljeexploatörer.
Miljöpartiet låter klimatfrågan väga tyngre än kortsiktiga ekonomiska perspektiv. Det är dags att Sverige får en regering som tar klimatfrågan på allvar.
Niclas Malmberg , riksdagskandidat (MP)