I lördags var det den europeiska antibiotikaresistensdagen – en dag som förtjänar att uppmärksammas. Upptäckten av antibiotika tillhör ett av det förra århundradets viktigaste framsteg. Utan antibiotikan skulle en stor del av de medicinska framstegen som vi i dag tar för givna och som räddat otaliga människoliv vara omöjliga. Men framstegen hotas av antibiotikaresistens som utgör ett allt större hot mot folkhälsan i hela världen. År 2050 beräknas tio miljoner människor dö – varje år – till följd av antibiotikaresistenta infektioner. Om vi inte gemensamt, på såväl EU- som global nivå, tar krafttag mot antibiotikaresistensen är risken stor att hälso- och sjukvården inom en relativ snar framtid står handfallna vid behandlingar av infektioner som vi i dag betraktar som simpla. Redan i dag finns det mycket få behandlingsalternativ för flera multiresistenta bakterier.
Sverige ligger långt fram i kampen mot antibiotikaresistens. Sverige har ett relativt bra resistensläge och en ansvarsfull användning. Antibiotika går inte att köpa utan recept och inom hälso- och sjukvården finns enkla men tydliga rutiner som att tvätta händerna och hålla sig ren. Det råder heller inte brist på politiker som lyfter fram problemet. Men oftast riktas uppmärksamhet bara mot det den delen av problemet som har med djurskötsel att göra.
Det används mer antibiotika för djur än människor och att minska användningen inom djurskötseln är förstås viktigt. Också här ligger Sverige långt fram i en global jämförelse och vi var först i världen med att förbjuda antibiotika i foder i syfte att öka djurens tillväxt. Dessvärre riskerar denna något ensidiga betoningen att leda till att vi bortser från frågan som är av ännu större vikt i sammanhanget, nämligen hur vi får fram ny antibiotika. Visst är det av stor vikt att minska antibiotikaanvändningen, men oavsett hur lite antibiotika vi använder kommer bakterierna att bli motståndskraftiga mot antibiotikan. Det är en process som går att bromsa genom att minska användningen, men den går inte helt att stoppa.
Antalet nya antibiotika som tagits fram under det senaste decenniet är tyvärr försvinnande få och även om det finns nya preparat med unika verkningsmekanismer på gång tar det lång tid innan de kan användas. Antibiotikaresistens är ett hot som ingen stat kan möta själv. Det är per definition gränsöverskridande och jag är övertygad om att EU kan spela en viktig roll i det här arbete. EU-kommissionen håller på att uppdatera sin handlingsplan för att bekämpa antibiotikaresistensen. Det är uppenbart att EU behöver se över sina prioriteringar och använda tillgängliga medel ur investeringsfonderna till att stimulera forskning kring nya antibiotika, snarare än att pumpa in pengar i fabriker som inte är lönsamma.
Likaså behövs det ett nära samarbete mellan akademin, läkemedelsindustrin och EU. Vi behöver se över hela det regulatoriska ramverket för utvecklingen och tillgängliggörandet av nya antibiotika. Hit hör att se över patentregler och betalningsmodeller på EU-nivå för att förbättra förutsättningarna och öka incitamenten att ta fram nya antibiotika. Men inte ens Europa är tillräckligt stort för att ta sig an problemet på egen hand. I slutändan krävs det resurser och kompetens från alla världens hörn för att vi skyndsamt och ska få fler antibiotika.
I nuläget finns ingen enkel lösning på problemet. Men i den pågående diskussionen om vilken roll EU ska spela i Europa och världen är jag övertygad om att det här en fråga där EU kan göra stor skillnad och skapa ett globalt samförstånd. Men det krävs att EU agerar omgående om vi ska kunna säkerställa att kommande generationer har långsiktig tillgång till nya viktiga antibiotika.
Christofer Fjellner
Europaparlamentariker (M)