1960- och 70-talens bostadsområden upplevs av många som sterila och monotona. Som en reaktion mot dessa miljöer har man under de senaste 50 åren varit mån om att skapa variation i stadsbyggandet. Detta är i sig bra, men det kan dock bli för mycket av det goda.
Dagens stadsbyggande är i mångt och mycket som en tårta med massor av färgglad topping, men utan vare sig tårtbotten eller fyllning. Den kan se festlig ut vid en första anblick, men efter ett par skedar inser man att man inte vill ha mer.
Rosendal är ett tydligt exempel på att både politiker och arkitekter verkar tro att stor variation i materialval och hustyper räcker för att skapa en god boendemiljö. Har man bara olika fasadmaterial, varierande höjd på husen och sedumtak gör det inget att exploateringen blir så hög att solen inte når ner på gårdarna eller att man tittar rakt in till grannen. Det ska framhållas att vissa av husen i Rosendal håller en hög arkitektonisk kvalitet, men genom den högt drivna variationen blir helheten väldigt orolig.
Bostadsområden från 1920-talet är i dag högt eftertraktade på bostadsmarknaden runt om i Sverige. I Uppsala har även Studentstaden och Tuna backar från det sena 1940-talet många av 1920-talets stadsbyggnadskvaliteter. Det som utmärker dessa områden är att de jämnhöga och relativt låga husen omsluter stora trivsamma gårdar.
Variation skapas framför allt genom stadsplanen med gator som slingrande följer terrängen. Byggnaderna varieras endast med små medel i form av enstaka utsmyckningar och ibland av olika färg på putsen. Man var mån om att de enskilda bostadshusen skulle vara en del av en större helhet. Det som däremot fick sticka ut var de offentliga byggnaderna.
I dag bygger vi nya stadsdelar på precis motsatt sätt. Varje bostadshus kämpar om uppmärksamheten, medan våra offentliga byggnader såsom skolor och daghem oftast endast är baracker i utkanten av områdena. Ett grundläggande problem är att bostäder i dag främst byggs på spekulation. Det blir då viktigt för det enskilda byggbolaget att just deras hus framstår som unikt och mer spännande än grannhuset. Ur ett marknadsekonomiskt perspektiv är denna inställning förståelig, men ur ett stadsbyggnadsperspektiv blir det förödande.
1920-talets sammanhållna bostadsområden kom till som en reaktion mot det sena 1800-talets stadsbyggande. Liksom i dag drevs det främst av privata intressen vilket ledde till en brokig och oharmonisk stadsväv. För att inte upprepa samma misstag ökade staten och städerna sitt inflytande över stadsplaneringen rejält, vilket resulterade i 1920-talets välgenomtänkta stadsdelar.
Låt oss för en gång skull dra lärdom av historien! Kommunen bör åter stå för hela detaljplaneringen och inte låsa in sig i tidiga markanvisningar som driver upp exploateringsgraden. Vidare är det viktigt att den nya arkitekturpolicyn verkligen efterlevs. I samband med detaljplanen bör dessutom ett arkitekturprogram tas fram som ger byggbolag och arkitekter vissa stilmässiga ramar att hålla sig inom. Det ena huset skulle på detta sätt komma att skilja sig från grannhuset, men samtidigt kännas besläktat med det. Områdena skulle då bli harmoniska utan att uppfattas som monotona.
Finns det då inte risk att de stilmässiga ramarna genererar tråkiga stadsdelar? Troligen inte. Begränsningar leder ofta till kreativa lösningar. Dessutom bör de offentliga byggnaderna få ta plats och synas. Låt dem bli marsipanrosen på en i övrigt lugn och harmonisk prinsesstårta!
Anna Micro Vikstrand
Arkitekturhistoriker verksam vid konstveten-skapliga institutionen, Uppsala universitet och ordförande för Föreningen Vårda Uppsala