Säkerhetsfrågorna har äntligen kommit i fokus efter alltför många år av uttalat ointresse och svaga försvarsministrar. Först under SAP-regeringar ledda av Göran Persson, sedan med åtta år av alliansregeringen. Bottenmärket var nog ändå när Försvarsmakten – var det av Reinfeldt eller Borg? – klassades som ett ”särintresse” i nivå med vilken lobbygrupp som helst. Då hade ändå hotet från Ryssland successivt vuxit på ett sätt som det nästan varit skickligt att ignorera.
Just därför är det sannerligen hög tid att tänka nytt och okonventionellt om försvaret. Kort sagt att följa de kloka tankar som den legendariske liberale ledaren Karl Staaff en gång torgförde i försvarsfrågan.
Vadå, invänder sannolikt mången med intresse för vår moderna politiska historia. Var det inte just Staaff som gick i spetsen för en uttalad svensk nedrustning när han var svensk statsminister 1911–1914? Detta dessutom när de hotande skuggorna av ett kommande världskrig höll på att bli allt mer uppenbara.
Men svaret är nej. Bilden av den försvarsnihilistiske Staaff är grundfalsk och var resultatet av en systematisk och hatfull nedsvärtning, genomförd av hans dåtida politiska motståndare.
Deras syfte var att kraftfullt rida spärr mot en utveckling mot en definitiv, allmän rösträtt – även för kvinnor! – liksom mot ett genombrott för parlamentarismen. Alltså frågor som Staaff var den främste symbolen för. Kampanjen orkestrerades av olika superpatriotiska kretsar hemmahörande i den dåvarande första kammaren och med nära band till kungahuset. Samma grupper som stod bakom Bondetåget och Gustaf V:s borggårdstal.
Sanningen är att den liberale statsmannen var allt annat än negativ till försvaret.
Hans agerande dokumenteras i en färsk skrift, utkommen till hundraårsminnet av hans bortgång. Den heter ”Karl Staaff. Försvaret och demokratin” och är författad av Hans Lindblad, före detta riksdagsledamot och försvarspolitisk specialist. På ett föredömligt sätt reder denne ut begreppen och visar att Staaff i själva verket nog är en av de mest klartänkta försvarspolitiker som Sverige haft.
För denne var nyckelorden planmässighet och långsiktiga perspektiv. Medvetet och systematiskt försökte han skapa ett mera rationellt försvar.
Han styrdes samtidigt av en omtanke om skattebetalarnas pengar och hade klart för sig de knappa villkor som folkflertalet levde under.
Lindblad gör en detaljerad genomgång av Staaffs agerande i samband med försvarsfrågornas hantering under förra seklets första decennier. Då fanns bara två försvarsgrenar – flygvapnet kom som bekant senare. I realiteten betydde detta att flottan och armén svartsjukt bevakade varandras anslag. Någon gemensam planering existerade inte, general- och marinstaberna var inte ens samlokaliserade.
Staaff vände sig starkt mot detta och att olika komponenter i försvaret inte kunde jämföras.
Likaså kritiserade han de många gånger osäkra kostnadsberäkningarna för olika försvarsprojekt. Problemen känns igen utan att exempelvis JAS-Gripen – ofta omtalad som dyrbar ”gökunge” – särskilt behöver nämnas.
Som nytillträdd regeringschef tillsatte han 1911 en försvarsutredning med uppgift att ta fram faktaunderlag som riksdagen tidigare knappast hade haft tillgång till. Detta är strävanden som man numera – utan att alltid vara särdeles framgångsrik – ibland kallar att försöka få ”mera pang för pengarna”. I ett tal i Karlskrona kort före jul 1913 ställde han sig i allt väsentligt bakom utredningens förslag.
De innebar klara förstärkningar av försvaret vilka dock skulle betalas med en särskild värnskatt.
Detta hindrade inte de ”samhällsbevarande” grupperna att gå till direkt attack mot Staaff och dennes person, inte sällan utnyttjande de allra grövsta invektiven. Bland annat utmålades statsministern föraktfullt som landsförrädare… Så systematiskt mobbad som han blev finns det tack och lov inga paralleller till i modern svensk politik. Sedan må man tala hur mycket som helst om sjuttio- och åttiotalens Palmehat.
En av våra aktivaste militära debattörer är generallöjtnanten Carl Björeman.
Efter en genomgång av meningsutbytet om Sveriges säkerhetspolitik under hela 1900-talet blir hans slutsats att Staaff varit den ”ende försvarspolitikern med framtidsvisioner”.
Starka ord – men viktiga att ta till sig i vårt lands nuvarande vanskliga position. Så i den omprövning som nu pågår – bland annat när det gäller relationerna till Nato liksom vad vårt försvar får kosta – är det särskilt angeläget att göra sig fri från gammalt vanetänkande. Låt oss i stället förutsättningslöst lyssna på den liberale ledaren och de kloka principer om planmässig långsiktighet som var hans ledstjärna. Och för allt i världen får den politiska debatten dessutom inte förfalla till angrepp på person i stället för politik. Tyvärr finns vissa tendenser till en sådan utveckling.
Bo G Hall, fil dr i historia och ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien