Glädjande, kanske särskilt för en gammal fysisk planerare från modernismens tid, att se en debatt om stadsbyggande i stort. För det var länge sedan sist och behövs verkligen som kontrast till det som sker överallt i våra innerstäder just nu. Där man från politiskt håll, fast med tyst stöd från dagens planerargeneration, tror sig lösa de flesta problem genom att förtäta städerna. Och för den skull anser sig kunna gå fram nästan hur som helst i gamla inbodda miljöer eller på omtyckta grönområden. Men där ingen forskning finns som visar att till exempel trafikarbetet minskar totalt i hela kommunen genom förtätningar i innerstan. Därtill är den moderna människans förflyttningsbehov i dag alltför komplicerat.
Tyvärr delar jag emellertid inte förslaget till lösning. Förhoppningen att en satsning på dotterorter skulle kunna avlasta centrum är nämligen enligt min mening fåfäng.
Den handel med exempelvis sällanköpsvaror som sedan gammalt kanske funnits där lever redan med en tynande tillvaro och beräknas statistiskt att på sikt försvinna helt. På samma sätt är det med arbetstillfällen och övrig service. Att förstärka underlaget med några tusen nya invånare på orten ifråga räcker inte på långa vägar.
En fördelning av bebyggelsen till förorterna leder således bara till att biltrafiken ökar ytterligare.
Ett som jag tror bättre förslag till lösning vore att förstora tätorten, alltså den samman-hängande bebyggelsen i staden, men på ett mycket mera medvetet sätt än vad vi i allmänhet gör i dag.
Det skulle kunna ske genom att placera de resmål dagens invånare tvingas uppsöka i stort sett dagligen som jobb, dagis, skola, service och så vidare i sådana lägen att de är lätta att nå till fots, per cykel eller med buss.
Självklart är det inte möjligt uppnå så ideala förhållanden utan vidare i en befintlig stad. Men på sikt måste vi enligt mitt förmenande börja tänka och planera i sådana banor.
Vi kan inte fortsätta att placera ny bebyggelse av vad slag det än må vara där det för tillfället är mest efterfrågat, enklast eller billigast utan tanke på dess trafikförsörjning.
Fortfarande bygger vi alltför ofta nya bostadsområden, kanske inte lika stora som på miljonprogrammets tid men tillsammans ändock betydande, både som förtätning och som nyexploatering och som i dag utformas främst med tanke på sjöutsikt eller på modern tät kvartersbebyggelse. Medan buss- eller cykelvägar läggs in efteråt där de till nöds får plats.
Vi måste som jag ser det utifrån min erfarenhet som fysisk planerare börja tänka på stadens form, att den är så medvetet planerad att det blir enkelt för oss att utan att använda bilen kunna göra de förflyttningar vi numera är tvingade till för att leva vad vi anser vara ett anständigt liv.
Studier som jag nyligen gjort visar till exempel att en bandstad bestående av flera smala band vart och ett med en kollektivtrafik i mitten ger förvånansvärt stora fördelar, inte bara för bussarna utan även för dem som går eller cyklar.
Lägger vi sedan in även målpunkterna för våra förflyttningar i dessa band, och det är som jag ser det oftast möjligt, så kan vi få städer som i många avseenden är bättre än de vi har i dag.
Hans Åkerlind, ArkSAR/MSA