En policy för hållbar utveckling håller samman Uppsalas översiktsplan och pekar ut färdriktningen för kommunens bostads- och stadsutvecklingspolitik de närmaste 15 åren. En aktuell och konkret tillämpning är planerna för Ulleråker. I en programförklaring på UNT Debatt den 2 juni lovar representanter för lokalpolitiken, att den nya stadsdelen ska bli en nationell förebild för hållbara stadsmiljöer, genom att komprimera och förtäta stadsrummet.
Tanken på förtätning som målet för tätortsutvecklingen, som om högt och kompakt boende vore nyckeln till den ideala och hållbara urbana gestaltningen, kan spåras till EU-kommissionens ”Green Paper on Urban Environment” 1990.
Dess uppmaning att bygga tätt för att få grönt och hälsosamt har rotats i svensk stadsplanering såsom om den vore en sanning snarare än hypotes.
EU-dokumentet har rötterna i den snart 30-åriga Brundtlandrapportens anda av att tillfredsställa dagens behov utan att äventyra kommande generationers. De senaste fem–tio åren har den andan slagit igenom som ett verbalt hyllningståg i svensk samhällsplanering, från kommun till regeringskansli.
Men det saknas konsensus i internationell forskning om att förtätning skulle ge underlag för hållbar utveckling.
Däremot visar vetenskaplig litteratur, att förtätning sällan leder till mindre bilanvändning, lägre energiförbrukning, färre transporter eller bättre översvämningsskydd mot skyfall.
Desto oftare är förtätning förenad med gentrifiering (social statushöjning), höjda bostadspriser, social ojämlikhet och trängsel i rekreationsområden.
Det finns exempelvis inga enkla kausalsamband mellan förtätning, transporter och energiförbrukning utan ett komplext mönster av sam- och motverkande beteenden och faktorer. Osäkerheten borde stämma till eftertanke – varför skulle just Uppsala och Ulleråker visa ett tydligt samband mellan förtätning och hållbarhet? Och var finns data och beräkningsmodeller som visar sådana samband?
Hållbarhet är liksom hälsa en företeelse som kan mätas och värderas. Hållbar utveckling av Uppsala underlättas av att urbana indikatorer för hållbarhet definieras och kvantifieras.
Den vetenskapliga litteraturen har en livlig diskussion om indikatorer och kan ge råd, källanvisningar och ett ifrågasättande perspektiv. Exempel på ekonomiska indikatorer är kvalitet på bostadsområde och närhet till lokala jobb, till sociala indikatorer räknas brottslighet och inkomstfördelning, och till ekologiska hälsoaspekter och grönområden.
En poäng med indikatorer är att de olika hållbarhetsdimensionerna kan sys ihop, så att olika infallsvinklar på ett stadsutvecklingsprojekt kan jämföras ur hållbarhetssynvinkel innan man trycker på grön knapp.
Den dignitet som hållbarhetsbegreppet har i Plan- och bygglagens första portalparagraf, som ledstjärna för allt byggande, förutsätter just denna allsidighet.
Därför blir det fel att påstå, att hållbarheten ökat av att förtätning gett lägre energiförbrukning, om tillgängligheten på bostäder samtidigt minskat lika mycket på grund av högre bostadspriser.
Snarare än att driva på Uppsalas förtätning som en utmaning av internationella forskningsresultat borde politiker, stadsplanerare och konsulter börja planeringen i andra ändan, i hållbarheten.
De måste visa hur de i praktiken levererar den hållbara staden, hur de mäter, beräknar och dokumenterar och räknar hem hållbarhetens fyra dimensioner – den ekologiska, sociala, ekonomiska och kulturella.
Att förtäta en stad utan vetenskapligt stöd är som att bygga en tunnel genom en känd ås mellan Halland och Skåne utan att först kritiskt granska åsens egenskaper – det kan gå till slut, men det blir dyrt, det väcker protester och det är framför allt inte hållbart.
Göran Bengtsson, professor emeritus i ekologi vid Lunds universitet