Att be om pengar från främmande personer är en situation som de flesta i världen vill undvika oavsett bakgrund, etnicitet eller övriga förhållanden. Enligt statistik från SVT från maj i år är nära 4000 EU-medborgare trots detta fast i tiggeri i Sverige. Dessa individer har i många fall inga andra alternativ till försörjning än tiggeri, som de tvingas välja trots att det bidrar till ökad marginalisering, utsatthet och diskriminering av dem. Därför är det mycket oroande att införandet av ett så kallat tiggeriförbud av allt fler ses som lösningen på problemet med att människor är i fattigdom. Nyligen beslutade Moderaternas arbetsstämma om att införa ett nationellt förbud mot tiggeri.
Att ge pengar eller gåvor till andra är en ganska utbredd handling i samhället, som finns inom ett flertal sektorer i Sverige. Såväl idrottsföreningar som skolklasser är beroende av enskilda individers gåvor för att kunna genomföra specifika aktiviteter. Många ideella och politiska organisationer får också bidrag av olika slag – bland annat gör Moderaterna reklam på deras egen hemsida för möjligheten att ge pengar som privatperson till dem. Utöver att visa på ett tvetydigt budskap, visar det också på att ett tiggeriförbud skulle vara helt omöjligt att genomföra i praktiken. För, var ska en rättssäker gräns gå för vilka av alla givanden som ska tillåtas och vilka som ska förbjudas? Det etiska ställningstagande som skulle behöva göras vid införandet av en lag mot tiggeri, leder till en besvärlig och komplicerad gråzon som inte skulle förenkla livet för någon.
Att införa en lag som förbjuder tiggeri är en mycket kortsiktig och ensidig åtgärd mot det grundläggande samhällsproblem som fattigdom är. Om tiggeri inte längre var tillåtet, skulle dessa människor stängas ute och tvingas till att finna andra mer desperata vägar för att överleva - som prostitution, droghandel eller tyngre kriminalitet. Detta skulle långsiktigt kunna leda till grova problem på både individnivå och samhällsnivå, då grupper av människor skulle kunna bli helt fastlåsta i en hemsk ekonomisk och personlig situation. De som tigger är redan en av samhällets mest utsatta grupper. Är det då verkligen rätt att fatta beslut om att ytterligare driva människor mot desperationens gräns, bara för att en känner obehag över att säga nej när någon ber om pengar?
Om någon tvingas till att ha tiggeri som sin primära inkomstkälla är det ett tecken på att Sverige har misslyckats som land med att inkludera alla i sin gemenskap. Det finns ett flertal andra mer anständiga vägar som vi skulle kunna gå i stället för att göra försök att förbjuda enskilda individers situationer. Personer som tigger måste erbjudas mer hjälp och stöd för att på bästa sätt kunna få möjligheten att komma in på arbetsmarknaden – här i Sverige eller i sitt hemland om de önskar det. Samhället skulle till exempel bättre kunna fånga upp de individer som är i utanförskap genom att skapa fler så kallade enkla jobb. På så sätt skulle tiggeri verkligen bli den absolut sista, desperata åtgärd som det i dag är för många människor.
Att stå utanför samhället är mycket sällan ett beslut taget av egen fri vilja. Att tigga för att kunna överleva likaså. Centerpartiets Ungdomsförbund är emot alla införanden av ett så kallat tiggeriförbud. Att försöka blunda för fattigdom och desperation genom att försöka förbjuda det, är inte verkningsfullt. I stället måste vi alla se till att samhället på ett bättre sätt inkluderar människor som är fast i utanförskap och tvingas be om pengar för att klara av dagen. Det som Sverige behöver, är ett samhälle som erbjuder möjligheter till varje individ - oavsett den ekonomiska situationen som denne befinner sig i.
Tilde Lind
Medlem i CUF Uppsala Län