I mars fattade alliansregeringen beslut om en ny remiss med förslag om att bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning ska införas som ny form av diskriminering i diskrimineringslagen. Förslaget innebär att det klassas som diskriminering om en person med funktionsnedsättning missgynnas på grund av att skäliga åtgärder för tillgänglighet inte har vidtagits för att personen ska kunna leva i en jämförbar situation med personer utan funktionsnedsättning. Vad som är skäligt i ett enskilt fall föreslås bedömas utifrån lagmässiga krav och med hänsyn till ekonomiska och praktiska förutsättningar. Förbudet föreslås gälla inom alla samhällsområden som omfattas av diskrimineringslagen.
Grundtankarna i förslaget är efterlängtat av många, men är det ett tämligen urvattnat förslag regeringen landat i. I praktiken är lagförslaget utformat så att de allra flesta företag, affärer, kaféer, restauranger och hälso- och sjukvårdsinrättningar inte berörs. Detta då undantag ska gälla för både privatpersoner och för företag med färre än tio anställda. Minst åtta av tio företag kommer inte beröras. I regeringens eget underlag specificeras hur stor andel företag som kommer att undantas inom olika brancher:
- 92 procent inom handel
- 89 procent inom hotell och restaurang
- 99 procent inom kultur
- 90 procent inom transport
- 93 procent inom hälso- och sjukvård
En lag som tillkommit för att förbättra tillgängligheten, men där undantagen uppgår till mer än nittio procent kan inte beskrivas som annat än ett fiasko. Alliansregeringen anför kostnadsskäl som motiv till undantagen. Kort sagt att det skulle kosta för mycket för företag och institutioner att skapa anpassningarna i förhållande till vad det ger samhället tillbaka. Så mycket för alliansens människosyn.
Lagförslaget är inte unikt i världen. Motsvarande lag finns sedan många år i exempelvis USA, Australien, Storbritannien och i Norge. I de flesta av de länderna är lagen strängare än den lagtext som föreslås i Sverige. Flera olika undersökningar har gjorts vad lagen innebär ekonomiskt för samhället i respektive land. Slutsatserna är i stort sett desamma: tillgänglighet lönar sig. Den affär som är tillgänglig för en person som använder rullstol är oftast även ett bra val för en barnvagnsförälder. Den lokaltrafik som är lätt att använda för personer med synskador och rörelsehinder är oftast även lätt att använda för en turist. Den text som ges ut på lätt svenska är ofta även till nytta för skolor, för nyanlända som lär sig svenska och för den som vill få till sig samhällsinformation på ett överskådligt sätt.
Samhället tjänar därför på att vara tillgängligt för alla, både vad gäller ekonomisk utveckling och mänskliga rättigheter.
Inte minst för att det gynnar personer med funktionsnedsättning att komma aktivt ut på arbetsmarknaden och i samhället i övrigt. Detta innebär i sin tur minskade fördomar och ökad förståelsen kring att alla människor lever olika liv men att vi är lika mycket värda.
Det lagförslag som ligger måste därför skärpas när det kommer till riksdagen, så att lagen gör skillnad på riktigt. Undantagen kan inte vara regel.
Där det är möjligt ska tillgänglighet vara grundkravet. Det handlar om människosyn, inte kostnader.
Niclas Malmberg, riksdagskandidat (MP) Uppsala län
Åsa Puide, styrelseledamot Miljöpartiet Uppsala