Det pågår en ny våg av skolnedläggningar i Uppsala kommun. Det är mot bakgrund av de utmaningar skolan står inför lika tragiskt som häpnadsväckande. På nationell nivå bedriver civilminister Ardalan Shekarabi en kampanj för att minska förvaltningsstyre genom New Public Management (NPM). I Uppsala kommun väljer S, V och MP att göra tvärtom när Bolandskolan och Grafiskt Utbildningscenter (GUC) läggs ner med hänvisning till konstruerade ekonomiska kalkyler som inte alls tycks ta hänsyn till innehåll och kvalitet.
Beslutet väcker en central fråga om vår demokrati på lokalnivå: om politikernas främsta uppgift är att skapa intryck av att den ekonomiska redovisningen går ihop, och om båda blocken agerar lika i skolpolitiken, är det då så viktigt att ha folkvalda vid makten?
Orsaken till nedläggningen av skolorna sägs vara att de har för höga lokalkostnader och man vill ”säkra en långsiktigt hållbar utveckling.” Det här har vi, men särskilt lärarna, hört tidigare. Trots att demografiska data gör att behov av lärare och lokaler är lätta att förutsäga med hög precision tycktes politiker och tjänstemän för drygt tre år sedan ha blivit helt tagna på sängen av att elevkullarna minskade – trots att man haft 15 år på sig att se den bollen komma.
En ofullkomlig utredning ledde till att en skola flyttades (GUC) in i en annan skolas lokaler (Bolandskolan) – trots stora protester från lärare och elever (UNT Debatt, 2013-03-26). De gamla lokalerna lämnades med argumentet att spara pengar genom att kunna hyra till externa aktörer. Draget låg helt i linje med grundteser i New Public Management-ideologin. De säger bland annat att en statlig förvaltning i största möjliga mån ska försöka efterlikna en marknad. Allt i verksamheten ska mätas – men pengar räknas mest – och varje enskild verksamhet görs till en egen ”resultatenhet” som ska stå på egna ben ekonomiskt. Och framför allt ska resultatenheterna konkurrera med varandra.
Men hur gick det då förra gången? Nya kommunala ”bolag”, nya resultatenheter med andra ord, skapades för att ”lyfta fram /…/ dolda värden”. De skulle förvalta de gamla lokalerna och skapa vinster för kommunen. Men redan då hade forskare i fastighetsekonomi vid Kungliga Tekniska högskolan varnat för att det slags lösningar på sin höjd kunde skapa illusoriska vinster och i värsta fall reella förluster (UNT, 2012-12-28). Och så blev det. Flytten genomfördes till en kostnad på över 40 miljoner kronor.
Men lokalerna efter förra flytten står fortfarande tomma och kostar pengar för skattebetalarna. Och i dag vill man lägga ner och flytta verksamheter med precis samma argument som för tre år sedan. Den omtalade besparingen bygger helt på gissningar och förhoppningar om att man ska kunna få stora nya intäkter genom uthyrning av de gamla lokalerna.
Det här är ett tragiskt beslut av flera skäl. Redan hårt prövade lärare får starka signaler om att deras insatser inte räknas och det inte spelar någon roll att de levererat en god utbildning. Eleverna förlorar möjligheten att välja utbildningar som är av hög kvalitet och som leder till jobb. För så fungerar nämligen NPM. När man bara räknar på kostnader för varje resultatenhet så skär man bort det som leder till samhällsnytta i ett större perspektiv och livskvalitet som inte kan uttryckas förenklade ekonomiska termer eller som inte kan visas ”höra direkt till verksamheten”.
Att det förhåller sig så illa med NPM har forskningen visat i över två decennier. NPM skapar oönskade effekter. När allmännyttiga verksamheter tvingas konkurrera alltför mycket så upphör man också med det slags samarbete som skulle kunna gagna flertalet. Och när man försöker konstruera en ”marknad” för varje verksamhet så kan effektiviteten minska och kvaliteten på tjänsterna bli lidande. Det visar sig emellertid även att NPM-idéerna ofta tillämpas mycket selektivt. De tenderar att användas främst på ”mjuka” sektorer där verksamheten har ändamål som är rätt svåra att mäta: skolan, sjukvården, och äldreomsorgen. De används alltså oftast där de passar minst. Där man skulle kunna mäta resultat och utnyttja konkurrens i långt större utsträckning, där tillämpar staten och kommunerna principerna mer sällan: till exempel vid satsningar på stora infrastrukturprojekt (DN Debatt, 2013-04-17).
I Uppsala finns det inga spår av NPM när politiker vill satsa på exempelvis arenabyggen. Men där finns det stora byggföretag som trycker på för att få en större del av skatteintäkterna. Mot deras inflytande står några lärare och elever sig slätt.
Slutsatsen man får dra av detta är att trots alla rapporter om sjunkande skolresultat så är kommunledningen här i Uppsala inte intresserad av att långsiktigt satsa på utbildning av hög kvalitet. Eller så förstår de inte vad de håller på med. Vilken utbildning som helst kan plötsligt skäras bort om man kan konstruera en beräkning som visar på ekonomisk ”förlust” – oavsett kvalitet eller vad framtiden säger om storlek på elevkullar eller arbetsmarknadens behov.
Det här är en kortsiktighetens politik som skadar samhällsutvecklingen i stort. Det skapar ryckighet och försämrad kvalitet i undervisningen för våra elever. Och hur ska beslut som dessa råda bot på det faktum att upp till hälften av de svenska lärarna ångrar eller skulle inte göra om sitt yrkesval, och att nittiofem procent av de svenska lärarna upplever att deras insatser inte uppskattas av samhället – en siffra som utgör ett internationellt bottenrekord om vi jämför med hela OECD. Men om våra politiker bara läser budgeten för den mandatperiod de själva sitter vid makten så blir det ju så här.
Om syftet med politiken bara är att få resultatenheter och de egenhändigt konstruerade ekonomiska kalkyler att gå ihop så undrar man varför vi behöver folkvalda politiker vid makten för att sköta det jobbet. En ekonom, eller varför inte en algoritm som en påhittig programmerare knappt skulle behöva en dag för att skriva, skulle nog kunna sköta det jobbet bättre. Och det skulle ju leda till stora besparingar. Om det nu bara är ”besparingar” som är huvudsyftet med verksamheten.
Peter Oscarsson, lärare på Grafiskt Utbildningscenter (GUC)
Sten Widmalm, professor vid Statsvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet