”Period, period, period!” Den som med denna fras satte punkt var förre amerikanske vicepresidenten Joe Biden. Han sade det till och med två gånger samma dygn för cirka ett och ett halvt år sedan, den 24 augusti 2016. Den första gången i Ankara, en dryg månad efter det omtumlande kuppförsöket. Den andra gången i Stockholm. I Ankara stående bredvid premiärminister Yildirim, i Stockholm bredvid statsminister Löfven.
Det handlade alltså om två skilda värdar och världar på samma dygn, men med visst säkerhetspolitiskt samband.
I Stockholm ville Biden sätta punkt för varje möjlighet till missförstånd, ”av herr Putin eller någon annan”, beträffande Sveriges och det svenska territoriets ”okränkbarhet” (han sade visserligen inte ”inviolability” utan mer kryptiskt ”inviolate”, men ändå: Period!)
Timmarna innan, i Ankara, hade punktsättandet handlat om staden Manbij och den syrisk-kurdiska YPG-milisens nyttighet i kampen mot IS och konflikten med Turkiet sedan den turkiska armén i samverkan med enheter ur Fria Syriska Armén dagarna innan intervenerat i området, operationen ”Eufrats sköld”, och etablerat en kil mellan de tre kurdiska ”kantonerna”, på ena sidan floden kantonerna Jazira och Kobane, på den andra det nu åter aktuella Afrin. Och däremellan staden Manbij, på västra sidan om Eufrat.
Biden fick en pressfråga om YPG:s erövring, från IS med amerikansk hjälp, av det multietniska Manbij och amerikanska löften till turkarna att YPG ska dra sig tillbaka till östra sidan om Eufrat. Och en pressad Biden svarar: ”We have made it absolutely clear to the elements that were part of the Syrian Democratic Forces, the YPG that participated, that they must move back across the river. They cannot, will not, and under no circumstances /will they/ get American support if they do not keep that commitment, period…No corridor, period, period, period!”
Man anar att Biden nog tyckte det var trevligare och enklare att säga ”period!” i Stockholm än i Ankara, och att Löfven nog var mindre klentrogen än Yildirim, särskilt som Biden i Ankara också hade att hantera besvärliga pressfrågor om misstänkt amerikansk medverkan i kuppförsöket, om Fethullah Gulens kontroversiella vistelse i USA, och om MR-läget i Turkiet.
Men det var då, för halvannat år sedan, och nu har Obama ersatts av Trump, frågor om att lita på amerikanska ”period!”-garantier styrs av nya förtecken, och läget både i Turkiet och Syrien har genomgått sanslöst komplicerade förvecklingar.
Men YPG, draperat som Syrian Democratic Forces, SDF, kontrollerar fortfarande Manbij, med amerikansk hjälp, Gulen har fortfarande inte utlämnats, Assad tycks med rysk och iransk hjälp inte bara överleva utan vinna markkriget, IS har snart besegrats.
Och åter står Manbij i händelseutvecklingens centrum och skärningspunkt: president Erdogan har deklarerat att nästa steg, efter besegrandet av YPG i ”kantonen” Afrin, gäller just Manbij, en av centralorterna i det numera etablerade amerikansk-kurdiska militära samarbetet (i det ännu oavslutade kriget mot IS). I Manbij riskerar alltså, om utvecklingen tillåts skena, turkisk trupp stå ansikte mot ansikte mot amerikansk-kurdisk. Två Nato-allierade!
Och nu har den turkiska arméns intervention i Afrin, och hot mot kurdiskdominerade områden vidare österut, via Manbij och Eufrat, försatt Trumps Syrien- (och Turkiet-) politik i en rävsax och ett dilemma med många ”horn”:
Hur ”välja”, taktiskt och strategiskt, mellan vapenbröderna/systrarna i kampen mot IS och det allierade Turkiet, hur manövrera i triangelförhållandet mellan Ryssland, Turkiet och USA, och hur hantera detta samtidigt med etablerad prioritering av kampen mot IS och ny prioritering av att pressa tillbaka iranska expansionssträvanden? Och vad med Assads ställning i den fortsatta militärdiplomatin för att skapa fred i Syrien, post IS?
Det brådskar för team Trump att sätta ner foten med en genomförbar Syrien-strategi som kan hantera dessa frågor.
Tills vidare tycks gälla ett halvt steg bakåt, att via tillresande sändebud, också på hög Nato-nivå, söka lugna den uppretade turkiska björnen med signaler om förståelse och maningar om återhållsamhet.
Men vad ska Trump hitta på, om en ny storskalig militär ”surge” är hemmapolitiskt otänkbar?Ge slaget förlorat, överlämna stafettpinnen till Putin, ta hem de cirka 2000 man amerikanska trupper som numera finns inbäddade, med i USA numera omstridd laglighet, och säga upp bekantskap och samarbete med kurdiska YPG och dess politiska gren PYD?
Mot det talar ett antal militära, säkerhetspolitiska och moraliska faktorer.
Den moraliska aspekten – hur skulle USA kunna svika de kurdiska styrkor som offrat så mycket för att hjälpa USA, och den mäktiga USA-ledda koalitionen, besegra IS? – framhölls nyligen av general Joseph Votel, CENTCOM:s chef, i en intervju i Washington Post med David Ignatius: i slutstriden om Raqqa förlorade SDF/YPG 650 soldater, USA ingen enda! Och militär- och säkerhetspolitiskt?
Well, utrikesminister Tillerson har ju deklarerat som amerikansk avsikt att i princip permanenta sin militära närvaro i Syrien, bland annat genom att upprätta en permanent gränsbevakningsstyrka på 30 000 man, i nordöstra Syrien baserad på YPG/SDF, med bakomliggande syften att motväga den ryska dominansen i slutuppgörelsen om krig och fred i Syrien, och hindra och motverka iranska expansionsambitioner.
Och, för att inte upprepa misstagen från Irak, genom uthållig närvaro förhindra att IS återuppstår. Och för Ignatius förklarar Votel att Pentagons strategi numera systematiskt går ut på att stödja lokala allierade, snarare än att strida med egna förband.
Det innebär att i princip allt amerikanskt inflytande i Syrien baseras på samarbetet med YPG.
Och det i sin tur innebär som vi sett allvarliga slitningar i förhållande till det allierade Turkiet (som numera samarbetar nära med Ryssland).
Så det är som Obama en gång öppenhjärtigt sade om förhållandet till Saudiarabien: ”It is complicated”!
Period!
Michael Sahlin
fd ambassadör