Man beräknar att fler än 150 000 människor under detta år har lämnat den nordafrikanska kusten och gett sig ut på Medelhavets vatten på väg mot Europa.
Gemensamt för dem alla är att de flyr från fasor, som den Islamska Statens massdödande, eller förföljelse från diktaturstater som Eritrea, där man sätts i fängelse utan rättegång bara för att man gör sin röst hörd eller riktar kritik mot regeringen. Gemensamt är också att de alla söker efter en bättre framtid, eftersom de inte har någon framtid i sitt eget land.
De fasor som utspelar sig runt om i världen just nu har, av förklarliga skäl, gjort att flyktingströmmarna mot Europa har fördubblats sedan förra året.
Många av resorna slutar i tragedier.
Totalt har fler än 3000 människor mist livet i år under den farofyllda färden, att jämföra med 600 under hela förra året. Mörkertalet är förmodligen ännu större.
Medelhavet håller dag för dag på att förvandlas till ett dödens hav.
Siffror från Migrationsverket visar att Sverige tagit emot över 55 000 syriska flyktingar sedan krigets början år 2011. Att jämföra med grannländerna Danmarks 5 245, Finlands 505, Polens 445, Estlands 20 och Litauens 10.
Det är hög tid att samtliga medlemsländer, inklusive våra grannländer i norr, på allvar tar ansvar för de människor som i sin förtvivlan söker skydd i Europa.
Det är hög tid att nu enas kring handlingskraftiga och konkreta åtgärder. Mentaliteten bland medlemsländerna måste ändras. Det är vårt ansvar att erbjuda människor på flykt undan krig och förföljelse en möjlighet till en trygghet och en ny framtid i Europa.
Det enda sättet att förhindra att människor dör i Medelhavet är att stoppa människosmugglarnas lukrativa affärsidé om att begära upp till hundratusen kronor för en plats på en överfull, ofta sjöoduglig båt, genom att etablera lagliga och säkra vägar för flyktingar att ta sig till Europa för att söka internationellt skydd.
Detta görs bäst genom att:
– Delta i UNHCR:s vidarebosättningsprogram och öka antalet kvotflyktingar. I dag tar 15 EU-länder inte emot några kvotflyktingar alls medan Sverige tar emot 1 900 och Tyskland över 5 000. Om övriga 26 medlemsländer följer dessa exempel skulle 100000 människor besparas båtfärden och kunna erbjudas skydd direkt.
– I Raoul Wallenbergs anda utfärda humanitära visum på de EU-ambassader som just nu etableras runt om i världen, eller på tillfälliga konsulära kontor i flyktinglägren så att de tryggt och säkert kan ta sig till Europa för att få sin asylansökan prövad, utan att riskera livet på en sjöoduglig båt som riskerar att förlisa i Medelhavet.
– Erbjud positiva ekonomiska incitament till de medlemsländer som tar emot flyktingar. I Sverige får de kommuner som tar emot många flyktingar i förhållande till sin folkmängd ett extra ekonomiskt stöd medan kommuner som tar emot färre blir utan. Om samma system skulle inrättas av EU-kommissionen bland medlemsländerna skulle flera säkerligen vara villiga att öppna sina dörrar.
Dessa reformer skulle inte bara rädda liv och erbjuda människor ett värdigt och humant mottagande i Europa. Det skulle också göra att flyktingarna kan lägga sina sparade pengar på att skapa sig ett bättre liv för sig själva och sina familjer när de väl är på plats i Europa, i stället för att lägga dem i händerna på hänsynslösa profitjagande människosmugglare.
Europa kan inte hjälpa alla, men det är vår moraliska skyldighet, reglerad i internationella överenskommelser som Genève-konventionen, att erbjuda skydd till dem som har asylskäl och nya livsmöjligheter till dem som i dag lever under fruktansvärda fasor, som till exempel den Islamska statens massiva dödande i Irak och Syrien.
Faktum är att de allra flesta flyktingar inte söker sig till Europa utan till sina grannländer i hopp om att snart få återvända hem igen. Exempelvis har bara fyra procent av det totala antalet syriska flyktingar sökt sig till Europa, medan de övriga 96 procenten främst befinner sig i Libanon, Jordanien, Turkiet och Irak.
Flyktingar är inga handelsvaror eller siffror i en tabell, de är mödrar, fäder, barn och vänner. De förtjänar både liv och framtid.
Därför är det är hög tid att ta den europeiska solidariteten med dessa utsatta människor till en ny nivå.
Cecilia Wikström (FP)
Europaparlamentariker