Det var med en viss försiktighet jag började läsa ”Trygghet för Gottsunda” som publicerades den 28/7. En sådan där försiktighet som man kan ha inför ett ämne som lätt skapar polarisering, och där politiker och medborgare tvingas ”välja sida” för att representera vissa grupper.
Händelserna den 16-17:e juli var det första jag fick höra om när jag återvände hem till Gottsunda denna sommar. Min lillasyster kom hem sent en natt från att ha varit ute med vänner, och diskussionen på morgonen med mamma handlade om att hon måste vara försiktig, och inte åka buss själv! ”Om det ens går en buss!” skämtade hon, och syftade på en händelse då bussarna slutade gå in till Valsätra och Gottsunda så att boende tvingades gå hem.
Det är bra att Mikael Oscarsson intresserar sig för Gottsunda och dess samhällsutveckling. Att boende i Gottsunda ska få känna sig trygga är något jag också längtar efter. Artikeln beskriver dock mest situationen för polisen och skydd för samhällsfunktioner såsom ambulans och annan sjukvårdspersonal. Detta är viktigt, men en mer passande titel på artikeln hade varit ”Trygghet för polisen när de vistas i Gottsunda”. Hur ställer sig Oscarsson till att boende tvingades gå hem i en miljö som uppenbarligen är för farliga för polisen?
Oscarsson skriver om att skapa ett gott samhälle som håller samman. Jag utgår ifrån att vi kan enas om att det är flera faktorer som kan skapa förutsättningar för ett sådant samhälle, varav en är polisens möjlighet att utföra sitt lagstadgade arbete. Ett av Oscarssons förslag är skärpta straff för våld mot tjänsteman. Har riksdagsmannen någon forskning som visar på att hans förslag är ett effektivt sätt bekämpa kriminaliteten som finns? Den amerikanska författaren Daniel Nagins forskning visar på att den allmänpreventiva effekten av hårdare straff är lika med noll.
Oscarsson skriver också att vi måste värna om medborgarnas tillit till centrala samhällsfunktioner. Vilka medborgare menar han? Det må vara en minoritet som kastar sten, men det är många fler som inte känner till hundra procent att de kommer behandlas likvärdigt av rättsväsendet. Tilliten för myndigheterna hotas inte endast när människor utsätts för brott – såsom Oscarsson hävdar – den hotas även när politiker använder sig av enstaka händelser i en stadsdel och beskriver det som om det vore ett krigsfält.
Tilliten förminskas ännu mer när politiker såsom Oscarsson använder sig av uttryck som återfinns i rasistiska forum på internet. Att kalla en av Uppsalas största stadsdelar för en ”no go zone” visar på en misstänksamhet mot dessa så kallade ”no go zones” som vissa av oss stolt kallar hem. Det är ett fegt sätt att gynna den kristdemokratiska kriminalpolitiska retoriken. Konsekvensen blir att Oscarsson aktivt distanserar sig från en del av samhället som han själv ger sken av att vilja förbättra.
Detta är inte ett försvar för de handlingar som skedde, men det är en allvarlig fundering över den populistiska retorik och de kontraproduktiva förslag som framställs av en folkligt vald riksdagsman.
Jag ställer frågan till Mikael Oscarsson: vems trygghet är du egentligen intresserad av?
Sarah Bitamazire
Masterstudent i juridik, boende och uppväxt i Gottsunda