Vi känner två ungdomar som kom till Uppsala 2015 som ensamkommande flyktingbarn från Afghanistan. I samband med att den så kallade gymnasielagen antogs 2017 fick de tillfälligt uppehållstillstånd för att skaffa utbildning och jobb. Under och efter gymnasieutbildningen arbetade båda som timanställda inom äldreomsorgen och tjänade tack vare övertidsarbete långt över sin grundlön. Däremot var de inte tillsvidareanställda. Deras första ansökan om uppehållstillstånd avslogs därför, och i januari i år fick de meddelande om slutgiltigt utvisningsbesked från Kammarrätten vilket innebär att de har fyra veckor på sig att lämna landet.
Enligt gymnasielagen skall sökanden med inkomst ”som gör det möjligt för honom eller henne att försörja sig” få stanna. Men Migrationsverket har etablerat praxis att man måste ha tillsvidareanställning datumet när uppehållstillståndet som motiverades av gymnasielagen gick ut för att få ett nytt uppehållstillstånd. Denna praxis gör det enkelt att döma i utvisningsprocesser, men får förödande mänskliga konsekvenser.
När det första utvisningsbeskedet kom, ungefär ett år efter att de sökt permanent uppehållstillstånd, hade den ena av våra ungdomar fått tillsvidareanställning som vårdbiträde, med löfte om utbildning till undersköterska, och den andra tillsvidareanställning som kabelmontör i ett företag.
Båda betalar skatt, är fackligt anslutna och har försäkringar och löner enligt kollektivavtal på 23 500 respektive 24 000 kronor per månad. Båda är mycket uppskattade på sina respektive arbetsplatser och deras arbetsgivare vill absolut ha dem kvar. Men ändå ska de nu utvisas till ett land som de flydde som barn.
Konsekvenserna för dessa två ungdomar om de tvingas återvända är skrämmande. Som barn levde de under slavliknande förhållanden med misshandel, utnyttjande och dödshot och mord på en bror så sent som 2023. Migrationsverket menar dock att detta inte är bevisat, trots att deras berättelser är väl i linje med hur internationella människorättsorganisationer beskriver situationen i landet.
Migrationsverket anser att de skall lämna jobb, bostad, ägodelar, vänner och allt de byggt upp under åren och återvända till sina tidigare hem i Afghanistan, där samma personer styr som en gång tvingade dem att fly. Att de skulle möta samma öde som den döde brodern är sannolikt – ett hårt straff för den som inte begått ett brott.
Migrationsverket säger att de även kan resa till ett annat land om de kan visa att de blir mottagna där. Men hur? De får inte passera Schengenområdet på vägen, och deras pass som Migrationsverket förvarar har hunnit gå ut. Det ena alternativet för dem är att leva gömda, rädda, och papperslösa i Sverige – precis vad regeringens säger sig vilja motverka – det andra att utvisningen skjuts upp på grund av verkställighetshinder, exempelvis för att situationen i Afghanistan förvärrats avsevärt, vilket den har gjort. Då kan de ansöka om uppehållstillstånd på nytt om fyra år.
Men varför skulle de behöva vänta? Precis som många andra ungdomar från Afghanistan i Sverige är de plikttrogna, arbetsvilliga och omtyckta, och har lyckats etablera sig väl under 10 år i Sverige. Har Sverige verkligen råd att slösa energi och pengar på att göra sig av med dem? I stället för att få fortsätta leva sina liv, drivs de av en människorättsvidrig migrationspolitik till en tillvaro utan papper efter att de först har fråntagits allt de uppnått.